900 000 vÀljare har Moderaterna lovat att personligen uppsöka inför valet. S kontrar med budet att 1,5 miljoner vÀljare ska fÄ pÄhÀlsning. Det beskedet gav valledaren Jan Larsson nÀr han igÄr presenterade S-strategin för att Ätervinna regeringsmakten efter tvÄ mandatperioders vandring i oppositionens ökensand. MÄlet Àr ett resultat pÄ 35 procent i riksdagsvalet. Pikat nog samma siffra som gjorde att Göran Persson förlorade jobbet till Fredrik Reinfeldt 2006 och dÄ beskriven i termer av historisk katastrof. Men det skulle ju bli Àn vÀrre 2010 och tiderna förÀndras.
Det stora, sjÀlvtillrÀckliga S finns bara som mental fantomsmÀrta. Utsikterna att dominera det politiska landskapet som förr Àr bortsopade, dÀrtill gÄr SD likt ett spöke genom maktkalkylerna. S kan inte regera ensamma lÀngre utan mÄste dela taburetterna med utomstÄende till vÀnster eller höger, om Löfven ska ha en chans pÄ statsministerposten. Ett betydande steg för ett parti som inte haft nÄgon formaliserad koalitionspartner sedan Bondeförbundet pÄ 50-talet.
Att S förkunnar 35 procent som ett rimligt valresultat visar att den gamla attityden av exceptionalism bleknat och övergÄtt i en process av partimÀssig normalisering. I grunden ett sundhetstecken för svensk politik, och nÄgot som i mycket kan tillskrivas Alliansens framgÄngsrika utmaning av tidigare maktförhÄllanden. DÀremot har borgerligheten endast till liten del kunnat, eller ens velat, rubba förestÀllningen om högskattesamhÀllets nödvÀndighet för sysselsÀttning och vÀlfÀrd.
Dagens S-politiker har ocksÄ - tydligen - lyckats förtrÀnga att deras företrÀdare som ansvarade för folkhemsbygget under efterkrigstidens gyllene reformdecennier (partiets claim to fame) var noga med att skattetrycket aldrig fick överstiga omvÀrldens genomsnitt. Det var först i 70-talets början, nÀr den internationella strukturomvandlingen fick Sverige att börja krisa, som politikerna nÀrmast panikartat lÀt skatterna gÄ genom taket - vilket inte löste nÄgonting, tvÀrtom. NÄgon normalisering pÄ den fronten fÄr vi tyvÀrr vÀnta pÄ.
Alliansens skattesÀnkningar Àr trots allt relativt blygsamma och frÀmst instrumentellt motiverade för att stimulera arbetskraftsutbudet. VÀrderingsbaserade argument om vikten av ökad ekonomisk frihet har i princip lyst med sin frÄnvaro. DÀrmed har Alliansen bÀddat för den 70-talsdoftande S-strategin att framstÀlla lÀgre skatter som ett hot. Som Jan Larsson formulerade sitt partis huvudbudskap till vÀljarna: "Vill man ha mer resurser till jobb, skola och vÀlfÀrd och inte ha skattesÀnkningar?". Svaret borde vara att motsÀttningen Àr falsk och vÀdjar till en förlegad uppfattning om behovet av en politikerdirigerad, statscentrerad ekonomi. Men kommer Alliansens valarbetare tydliggöra det nÀr de knackar pÄ hemma hos dig? Gissa.