Sällan har en radiodokumentär engagerat så många och väckt så starka reaktioner från så olika håll som ”Den fastspända flickan” i P1. Dokumentären skildrar berättelsen om den trasiga flickan ”Nora”. Noras berättelse börjar med en våldsam far som misshandlar både henne och hennes mor. Faderns misshandel blir startskottet för en historia fylld av självskadebeteende, tvångsomhändertagande, våldtäkt och maktlöshet.
Nora bär en kuslig likhet med Stieg Larssons Lisbeth Salander. De utsätts båda för misshandlade fäder, grova våldtäkter, tvångsomhändertagande och maktmissbrukande psykiatrer. Vad som går som ett stråk genom såväl Lisbeths som Noras historia är den maktlöshet som drabbar en när man blir fråntagen rätten att besluta om sitt eget liv. Nora efterfrågar exempelvis skolundervisning, vilket hon inte får. Hon ber om en kvinnlig psykolog istället för en manlig. Hennes legitima önskemål viftas bort lika lätt som man viftar bort en irriterande fluga.
Trots den slående likheten mellan Lisbeth och Nora finns det en betydande skillnad. Medan historien om Lisbeth Salander går att avfärda som osannolik fiktion är Noras berättelse i allra högsta grad sann. Och Nora är inte ensam om sin historia. Enligt Jimmie Trevett från Riksförbundet för Social och Mental hälsa är Noras situation inte ovanlig. Frågan är bara hur många olyckliga medsystrar- och bröder som kan vittna om en liknande berättelse som Nora?
Förmodligen kommer fler berättelser som minner om Noras uppdagas i kölvattnet av ”Den fastspända flickan”. Ifall man ska döma utifrån de starka reaktioner som väckts i samband med dokumentären är en sak säker; debatten kring socialtjänstens och vårdens behandling av utsatta har bara börjat.