Drygt 500 centerpartister nöter golven i Konsert & Kongress i Linköping. Kommunpolitiker trängs med statsråd. Många anlände i torsdags eftersom ingen litar på kommunikationerna i alliansens urspårade Sverige.
Centern är som Socialdemokraterna. Ett parti i kris. Två före detta folkrörelser som idag är glest befolkade och inte riktigt vet vilket ben de ska stå på. Båda bars en gång upp av kraften och dynamiken hos den sociala rörelse som var deras bultande hjärta.
Centerns kommundagar i Linköping infaller strax före premiären av den nya Åsa-Nisse filmen, Wälkom to Knohult. Vet inte riktigt hur det ska tolkas.
Annie Johansson ledde Centerns valanalysgrupp och pekas ut som möjlig efterträdare till Maud Olofsson. Johansson lyfter fram partiets Stureplansförening (54 medlemmar) som Centerns avantgarde och ideologiska elitförband. Fortsätt gärna så.
Centerpartisterna på plats i Linköping drivs av äkta engagemang, men Sanningen dunkar som ett tungt repeterande ackord i deras skallar: Moderaterna bestämmer.
Socialdemokraterna måste våga tänka framåt. Babblet om "övergångslösning" i samband med partiledarvalet är dödfött. Tänk tanken att Thomas Östros blir ny S-ledare. Just det. Då är det kört. Definitivt.
Veronica Palm avfärdas som "för ung" och "för vänster". Det talar för att hon ska väljas, och jag märker ju hur ofta hennes namn nämns bland aktivister på basplanet. Palm är oprövad och känns inte sällan svävande och otydlig - vem gör inte det! - men jag tror ändå att hon äger de kvalitéer som gör att hon kan växa ut till en inspirerande ledare.
Konstigt, förresten - att en politiker som är 38 år, riksdagsledamot, f d EU-parlamentariker, ordförande i Stockholms arbetarekommun, ska betraktas som "för ung" och "oprövad". Spelar det månne roll att hon är kvinna?
Annars är det mesta sig likt. Den marknadsliberala privatiseringskarusellen snurrar på. I veckan berättades om pedofilen och kopplerskan som i skön entreprenöriell förening driver friskola, med skattebetalarnas pengar som riskfri grundplåt. Sverige är fantastiskt.
Högeralliansen agerade med beslutsamheten hos en löddrig hingst efter valet 2006. I dag framstår de fyra regeringspartierna mera som en utlevad vallack. Med undantag av jobbskatteavdraget andas allt förvaltning och statsminister Reinfeldt lever sig så in i rollen som upphöjd statsman att han mer och mer påminner om en korsning mellan Göran Persson och Charles de Gaulle.
Förvaltandets ministär flyr de viktiga och avgörande frågorna. Om jobben, företagstillväxten, "utanförskapet" (brutalt närvarande i verkligheten men knappast alls i den politiska debatten), den offentliga sektorns roll (bryt ner strukturerna, låt de anställda ta över!), de utsatta barnens villkor, de våldsamt växande klyftorna, osv, osv.
Uppgifter finns. Var finns oppositionen?
TREVLIG HELG - är det Våren som doftar?