Jag är inne på min tolfte Saab. Min första var en duvblå, begagnad V4 från 1968. Jag har haft goda möjligheter att byta märke, inte minst under de drygt tio år jag jobbade som motorjournalist och kunde jämföra min egen bil med alla andra. Och nog har jag gjort ett par snedsteg (VW och Audi), men snabbt varit tillbaka i fadershuset.
Men blir det en trettonde?
Det skulle förvåna mig.
Industrin har ett grundläggande problem. Alla tillverkare behövs helt enkelt inte, inte ens när marknaderna växer i Asien. De kan bygga sina egna bilar. Och gör det. Överproduktionen tvingar stora delar av branschen till ständiga besparingar och nedskärningar. Så har amerikansk bilindustri gått bakåt till och med under högkonjunkturen. Försvagade företag på reträtt har i praktiken mycket små möjligheter att förnya sig, att samla de resurser som krävs för att utveckla de nya bilar som en ny tid kräver.
De amerikanska bilföretagen har pratat om miljöbilar i decennier. Den första hybridbilen kom från Toyota och blev en världssuccé. Den andra kom från Honda. Den tredje lär knappast komma från Detroit. Eller från Göteborg. Eller från Trollhättan, trots alla rykten om att Saab och Volvo jobbar för att ta fram plugin-hybrider (elbilar som när batterierna är tomma rullar vidare med konventionell teknik).
Inte ens om de svenska tillverkarna skulle förmå att lansera en mindre miljöskadlig teknik är det säkert att det skulle räcka som räddningsplanka. Tekniken måste sitta i moderna bilar med låg vikt och bibehållen säkerhet. Det är en ekvation som de små svenska tillverkarna inte klarar av att lösa utan starka ägare med gott om pengar. Och de heter inte GM och Ford.
Det finns flera goda inslag i det räddningspaket den svenska regeringen lanserade härom dagen. Ett är att det inte är pengar rakt in i de svarta hål som bilföretagens räkenskaper består av, utan bara går dit indirekt via kreditgarantier. Den viktigaste aspekten är emellertid att paketet visar eventuella köpare att Sverige vill ha sin bilindustri kvar och är berett att satsa på det. Det är av avgörande betydelse eftersom de nuvarande ägarna spelat ut sin roll för Volvo och Saab. Vi har inget gott att vänta av Ford och GM.
Skräckscenariet - bortsett från rak nedläggning - är att våra bilmärken säljs och att namnskyltarna hamnar på de lyxigare modellerna från tillverkarna i Kina och Indien. Medan höstlöven blåser in genom de krossade rutorna i industrilokalerna i Trollhättan och på Hisingen.