Kollektivtrafiken i länet fungerar hyfsat. Avgifterna förskräcker inte. Men ingen vill förstås betala mer. Correns serie om kollektivtrafiken och arbetspendlingen i Östergötland avslutas i dag med en enkät som visar att vi pendlare tycker att tillgängligheten är ganska okej. Östgötatrafiken har tidigare redovisat en liknande bild.
Kollektivtrafiken illustrerar samhällsomvandlingen. För 40 år sedan arbetspendlade få östgötar. I dag pendlar drygt 12 000 östgötar till Linköping för att jobba. 900 arbetspendlar från Linköping till Mjölby, 700 från Vadstena till Motala, osv. Nu tar pendlingen till andra län fart. Drygt ett tusen östgötar lämnar varje dag länet via Resecentrum i Linköping.
Snabba och tillgängliga kommunikationer är ett måste, en nödvändig pusselbit i det pussel som kallas den fjärde storstadsregionen. Vi pendlare är viktiga för tillväxten. Det fattar landstinget och kommunerna, som plöjer ner stora belopp för att hålla trafiken flytande. Det betyder inte att den så kallade smärtgränsen för oss pendlare är nådd. Vår andel av kollektivtrafikens kostnader kommer att öka. Men inte dramatiskt, via en kraftig engångshöjning. Politikerna vet att för saftiga avgiftshöjningar skrämmer bort många resande.
Satsningen på de mest frekventerade sträckorna, typ Östgötapendeln, fortsätter och byggs ut (Mjölby-Motala). Det stora hotet mot länets kollektivtrafik kommer från regering och riksdag. Om inte Ostlänken tidigareläggs blir det för trångt på stambanan. Det slår mot tåg- och pendlingstrafiken inom länet. Vidare: Vad händer med Stångådalsbanan och Tjustbanan? Inte finner sig väl politikerna i infrastrukturminister Ulrica Messings icke-besked?
TORBJÖRN GUSTAVSSON