Det är beklagligt att Sveriges Television inte visade prov på lite mer av journalistisk nyhetskänsla. Den stora nyheten inför EU-valet är ju att tvärpolitiska, EU-kritiska Junilistan ryckt fram och gått förbi centern och kristdemokraterna. Det var denna omkastning i opinionen som satte sin prägel på all nyhetsbevakning i går. Och Junilistan kommer att vara den stora "nyheten" också i dagens medie-kommentarer.
Att då inte låta partiet delta i teves slutdebatt var att svika det upplysningsansvar som Sveriges television har inför väljarna.
Det är av stor betydelse att så många väljare som möjligt utnyttjar sin rösträtt. Hittills har valrörelsen varit avslagen; de etablerade partierna har inte gjort någonting för att väcka och stimulera medborgarnas intresse. Sveriges television skulle ha bidragit till att stimulera det Europapolitiska intresset ännu mer om man hade berett plats åt valets uppstickare. Nu kommer många väljare i stället att dra slutsatsen, rätt eller fel, att man försöker värna om det politiska etablissemangets revir.
Det som nu ser ut att vara på gång kan beskrivas som något av en repris på det som hände i folkomröstningen om EMU. Ännu en gång blottläggs spänningen mellan elit och folk, låt vara att dessa begrepp måste tolkas och brukas nyanserat. EMU var elitens projekt, men det hade sannolikt inte blivit ett folkligt nej om inte delar av eliten hade engagerat sig mot euron.
Inför valet på söndag står åter den politiska eliten i stort sett samlad: Socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och numera också centern vill öka EU:s makt. Men några ur eliten - Junilistans kandidater får ju huvudsakligen betecknas som "elit", och partiet har till stor del finansiellt stöd från euroskeptiskt näringslivsfolk - vill företräda den breda folkliga opinion som är för Sveriges EU-medlemskap, men som för den skull inte vill att överstatligheten skall drivas för långt.
Statsvetaren Peter Esaiasson talar om ett "misstroendevotum" mot de etablerade partiernas EU-politik. Men Toivo Sjörén, undersökningsledare på Sifo, säger att valets överraskning inte är något traditionellt missnöjesparti, att dess väljare är äldre och mer välutbildade. Dessa väljare kommer uppenbarligen från hela det politiska spektrumet, men proportionellt sett mest från kristdemokraterna och centern, två partier vars EU-politik allra tydligast avviker från de egna väljarnas preferenser. Centerpartiet har i valrörelsen haft en överstatlig utrikes- och försvarspolitik som sin främsta profilfråga. Centerns väljare, som traditionellt haft en stark känsla för svensk alliansfrihet, måste vara chockerade över sitt partis politik, som betyder att svenska soldater kan komma att skickas ut i strid mot den svenska riksdagens och regeringens vilja.
Så ännu en gång är det motsättningen mellan vad väljarna vill och vad eliten gör i EU-frågorna som hamnar i fokus: Kommer detta det tredje EU-parlamentsvalet, där den politiska signalen från väljarna ser ut att delvis bli en uppföljning på folkomröstningen om EMU, att resultera i ett Europapolitiskt nytänkande hos etablissemanget?
Nej, det är knappast att förvänta om socialdemokraterna och moderaterna gör ett så starkt val som opinionsmätningarna förutspår. För det blir i så fall ett kvitto på att dessa partiers blufftaktik lyckats.
Efter nejet till EMU har i synnerhet socialdemokraterna och moderaterna taktiskt anpassat sin retorik till folkopinionen. Centern och kristdemokraterna försöker inte dölja att de vill ha mer överstatlighet, medan däremot socialdemokraterna och moderaterna, och i viss utsträckning även folkpartiet, numera påstår sig vara "EU-skeptiker". Det är sannerligen falsk marknadsföring.
I praktisk, politisk handling bejakar dessa partier precis lika mycket som förut en ökad överstatlighet. Socialdemokrater, moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater säger samfällt ja till EU:s nya konstitution som kraftigt ökar unionens makt över Sverige, och som öppnar för att göra EU till en militärunion. Och samtliga säger nej till att låta svenskarna rösta om den nya konstitutionen, vilket flera andra medlemsländer kommer att göra. EU-valet kan därför ytterst även betraktas som en möjlighet till "folkomröstning" om att få ha en sådan folkomröstning.
EU-parlamentet ligger så mycket längre bort från svenska väljare än vad riksdagen gör, att många inte förmår att uppamma något intresse för valet dit. Men vi vanliga medborgare har inte råd att strunta i valet, att vända de avgörande Europafrågorna ryggen. EU har i stor utsträckning varit de politiska och teknokratiska eliternas projekt. När vanligt folk inte bryr sig kan också eliten springa iväg, ostört centralisera mer makt till den överstatliga nivån.
Valet till EU-parlamentet är ett tillfälle att uttrycka sin mening om den grundläggande Europafrågan, om EU skall bli mer eller i stället mindre centralistiskt. Om fler gör sina röster hörda i Europapolitiken, i Sverige och i resten av unionen, kommer det i sig att resultera i ett demokratiskt mer vitalt EU.