Enligt den så kallade Kabulprocessen som initierades i november 2009 ska hela Afghanistan kontrolleras av den afghanska armen i slutet av 2014. I dag kontrolleras fortfarande större delen av landet av den Natoledda och FN-sanktionerade Isaf-mission som installerades vid årsskiftet 2001/2002. Sverige har ungefär 500 soldater i norra Afghanistan. Svenskarnas område är förhållandevis lugnt även om stridskontakt med talibaner eller deras medhjälpare varit mycket vanlig senaste åren. Senast för några dagar sedan förlorade en svensk soldat båda benen i en vägbombsattack. Sommaren är dessutom stridssäsong i Afghanistan, så det finns anledning att tro att oroligheterna kommer att öka de närmaste månaderna.
I december 2011 röstade riksdagen, på regeringens inrådan, för en förlängd svensk insats i Afghanistan. Mandatet löper fram till december i år, men målet är att soldaterna succesivt ska dras tillbaka. Lagom till sommaren 2014 ska den militära verksamheten vara avslutad. Det politiska stödet är brett. Bara Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är inte med på uppgörelsen.
Men för en vecka sedan visade det sig att det finns sprickor i alliansens försvarsmur. Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman uttryckte på sin blogg en önskan om att de svenska soldaterna ska tas hem innan 2014. Widman har tidigare varit en varm förespråkare för truppinsatsen i Afghanistan men skriver på sin blogg att omsvängningen vuxit fram de senaste ett och ett halvt åren. Han tror inte heller att en fortsatt närvaro kommer kunna göra någon skillnad mellan nu och 2014.
Widman har flera goda poänger. Insatsen i Afghanistan var från början tänkt att avsätta talibanregimen och leda till oskadliggörandet av Usama Bin Laden, som i Afghanistan fått en fristad av talibanerna. Det första målet nåddes redan efter ett par månader. Det andra nåddes förra våren.
Ett tredje mål har hela tiden varit att rusta den afghanska militären, staten och samhället att klara av att hålla borta talibanerna från makten. På den punkten har det gått sämre. Landets armé och säkerhetsstyrkor har förvisso fått utländsk träning och materiel men saknar det ideologiska kitt som gör att talibanstyrkorna orkar strida år efter år. Afghanistan är ett mycket splittrat land; etniskt, geografiskt och kulturellt. Att hitta en gemensam identitet som är värd att slåss för är därför svårt. Förutom homogenitet saknar Afghanistan även korruptionsfria, starka institutioner som kan bära ett demokratiskt styrelseskick med en Kabulbaserad statsmakt i centrum. I stället är det klansammanslutningar som kommer fortsätta att vara den dominerande politiska arenan, inte staten.
Frågan är då om den svenska insatsen ska avvecklas redan i december som Widman vill eller om Sverige kan vänta till 2014. Sverige och andra länder har satsat stora resurser på insatsen i Afghanistan. Trots det är det svårt att se hur vi ska kunna komma mycket längre.