Det har regelbundet larmats om fetmaepidemin de senaste åren. Fetma, med följdsjukdomar som diabetes, högt blodtryck och hjärtinfarkt, har framställts som ett av de allvarligaste samhällsproblemen - i paritet med terrorism, klimatförändringar och svältkatastrofer.
Men enligt världshälsoorganisationen har fetma inte de negativa effekter på folkhälsan som man har trott. Professor Kjell Asplund skriver att de fetmarelaterade sjukdomarna har stått stilla eller till och med minskat i länder där befolkningen ökat i vikt (DN Debatt 12/8). Det skulle kunna bero på att vi äter mer frukt och grönsaker än tidigare, och att färre röker. Att sluta röka innebär som bekant att risken för många sjukdomar minskar och att vikten ofta ökar.
Överdrivna krislarm är aldrig bra, och fetmahysterin kan vara särskilt skadlig. Det är svårt att distansera sig från sin egen kropp och många - verkligt eller inbillat - överviktiga oroar sig inte bara för hälsan utan lider också av självhat och djupa komplex för att de inte väger mindre.
Hur många människor fortsätter att röka för att de är rädda att gå upp i vikt? Hur många avstår från motion, för att de inte vill visa sig i träningskläder? Hur många lider av ätstörningar, och hur många skjuter upp hela livet i väntan på att "gå ned några kilon först"?
Tyvärr är risken stor att fetmans marginella effekter på folkhälsan kommer att tigas ihjäl. Viktkomplex är nämligen big businuess, det finns pengar att tjäna på att människor hatar sina kroppar.