SBP består av 1 500 personer som kallas in vid allvarliga samhällsstörningar. Det har hänt två gånger de senaste tjugo åren: 1991 förstärktes Stockholmspolisens ambassadbevakning i samband med Gulfkriget, och 2005 i efterdyningarna av stormen Gudrun då beredskapspoliser i Kronobergs län gick in och skyddade industrier, evakuerade bostäder och sökte efter försvunna personer. SBP används också vid alkoholkontroller av bilister.
Rikspolisstyrelsen och Polisförbundet anser att SBP är överflödig och välkomnar förslaget. Dessutom, menar Ehrling Staxäng, andre vice ordförande Polisförbundet, ger beredskapspoliserna bara en illusion av trygghet - efter bara fem veckors utbildning får de ikläda sig polisuniform och bära vapen. Uppgifterna som SBP utför skulle lika gärna kunna utföras av hemvärnet, menar Staxäng (P1 Morgon).
SBP anser däremot att den fyller en viktig funktion. Ordföranden Mikael Sörensen kallar nedläggningen en katastrof för Sveriges krisberedskap. SBP erbjuder, genom myndighetsbefogenheter som hemvärnet inte har, en unik avlastning till polisen, påpekar han.
Men regeringen (Moderaterna) har valt att gå på Rikspolisens och Polisförbundets linje. Med tanke på den blygsamma användningen av SBP relaterat kostnaden, är det förståeligt. Vid flera tillfällen, senast 2009, har användningsområdena för SBP breddats vilket kan ses som försök att göra den mer samhällsnyttig. Men med de senaste årens förstärkning av den ordinarie polisen anses SBP helt ha spelat ut sin roll.
En risk med nedläggningen är dock att man dödar ett engagemang som funnits inom SBP. Vårt land har ett starkt socialt kapital sett till det omfattande föreningslivet och tilliten till att institutioner och myndigheter fungerar som de ska.
Men vår tilltro till det offentliga har en baksida: Privata initiativ och handlingskraft lyser ofta med sin frånvaro. Det beror sannolikt inte på att svenskar är lata eller struntar i sin omgivning, utan bottnar i vår förtröstan i att det offentliga tar tag i och löser problemet om vi bara väntar tålmodigt.
Många som var med vid 11 septemberattackerna i New York vittnar om hur människor fyllde sina bilar med förnödenheter och åkte ned till Ground zero för att dela ut till överlevande. Instinkten att hjälpa sin nästa benämns som en av amerikanernas främsta styrkor. Ur det perspektivet har USA och andra länder ett starkare civilsamhälle än Sverige.
Ur den synvinkeln är nedläggandet av SBP beklagligt. Människors frivilliga insatser för civilsamhället bör uppmuntras, inte slås ned. Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är dock att viljan att bistå andra i nöd- likaväl som i vardagssituationer alltid kommer från enskilda individer, vare sig de agerar på egen hand eller i offentlig regi.