I morgon går den första omgången i det franska presidentvalet av stapeln.
De främsta konkurrenterna är högerns Nicolas Sarkozy, socialisternas Ségolène Royal, liberalen Francois Bayrou och Jean Marie Le Pen, från högerextrema Nationella Fronten.
På upploppet har Sarkozys ledning minskat och det ser ut att bli jämnt mellan honom och Royal. På tredje plats förväntas utmanaren i årets valrörelse, Francois Bayrou, placera sig.
Men Le Pen kan inte räknas ut. I förra valet var stödet för honom mindre än i dag. Ändå slog han ut socialisten Lionel Jospin och ställdes, vilket beskrevs som en skam för Frankrike, mot Jacques Chirac i den avgörande andra omgången.
Till den ovissa utgången bidrar också den höga andelen - över 30 procent - osäkra väljare.
Frankrike har halkat efter både ekonomiskt och socialt.
Tillväxten är skral och statens utgifter enorma, med belåning och skulder som följd.
Arbetslösheten är hög - inte minst bland invandrare i förorterna, där upploppen bröt ut 2005. Den lagstadgade 35-timmarsarbetsveckan gör att de som har arbete jobbar för kort tid.
Frankrike är dessutom ett av de länder i Europa där det är krångligast att starta företag.
För den blivande presidenten väntar ett oerhört tungt uppdrag: att vända den nedåtgående franska trenden. Att göra de förändringar som borde ha gjorts för länge sedan, men som ingen president sedan i början av 1980-talet har velat ta tag i.
Vem av de fyra kandidaterna kommer att kunna liberalisera ekonomin och mildra den världsberömda franska protektionismen? Vem kan skapa fler jobb och bryta utanförskapet i förorterna?
Att döma av opinionssiffrorna brister tilltron till kandidaternas förmåga.
Det beror på att valdebatten har handlat om andra saker än om vad som måste göras för att få rätsida på landet:
Rädslan för att scenariot från 2002 ska upprepas har gjort att tonen gentemot landets många invandrare har skärpts. Både Sarkozy och Royal har flirtat flitigt med Le Pens potentiella väljare.
Och trots att alla fyra kandidaterna länge varit en del av det politiska systemet har de gjort allt för att distansera sig från det. Skulden för Frankrikes problem har lagts på andra; på EU och den Europeiska centralbankens räntepolitik.
Men Frankrikes problem kan ingen annan lösa.
Arbetslösheten och stagnationen är förmodligen Nicolas Sarkozy lämpad att ta itu med.
Ségolène Royal har i och för sig brutit mot flera av socialisternas tabun. Men hon har ändå en socialistisk agenda och det sista Frankrike behöver är ytterligare skattehöjningar för att finansiera stora sociala reformer.
Samtidigt har Sarkozy liten trovärdighet i frågor om utanförskapet.
I upploppens kölvatten talade han om att förorterna skulle rensas från "slödder" med en högtryckstvätt. Det har gjort honom så impopulär i förorterna att han inte ens åkte dit under valspurten.
Det här valet är avgörande för Frankrikes framtid.
Vilken väg man väljer får vi veta i morgon.