Efter Björn Borgs segersviter på 1970-talet och Mats Wilanders och Stefan Edbergs bedrifter under de två decennier som följde har det blivit allt glesare mellan framgångarna. Vår starkast lysande stjärna Robin Söderling fick aldrig riktigt fäste i världstoppen. Bakom honom lyser efterträdarna med sin frånvaro.
Varför är Sverige inte den tennisnation - eller idrottsnation - vi en gång var? Frågan har säkert ett mångfacetterat svar. Men har vi ens ambitionen att åter bli framstående?
När man läser svenska kommunstyrelseordförandens åsikter om elitsatsningar inom idrotten kan man få för sig att så inte är fallet. I en undersökning gjord av SVT anser sex av tio ks-ordföranden att idrottsklubbar som elitsatsar på barn under 13 år ska få sina kommunala stöd indragna. En del går så långt som att klubbarna inte ens ska tillåtas utnyttja kommunala lokaler. Bara två av tio tycker att de klubbarna ska ges ekonomiskt stöd.
"Vi tycker inte att kommunens skattepengar ska subventionera satsningar på så unga barn", är Linköpings ks-ordförande Paul Lindvalls (M) åsikt. Norrköpings dito Lars Stjernkvist (S) uttrycker saken som att "om man elitsatsar på ett sätt som gör att man lägger kommunala pengar på några få samtidigt som man utestänger andra, kan man räkna med att få stödet indraget" (Corren 3/4).
Men satsning på en eller några talanger behöver och ska inte automatiskt innebära uteslutning av mindre lovande aktiva.
Idrottens, framför allt barn- och ungdomsidrottens, primära syfte är att skapa gemenskap, kamratskap och sunda livsvanor. För de allra flesta kommer idrotten mest handla om lek och motion. Bara en försvinnande del av alla barn och ungdomar som sysslar med någon idrott blir senare en del av eliten, och än färre kommer att kunna försörja sig på sin idrott. Det vore osunt av svenska klubbar att satsa merparten av sina resurser på så höga odds.
Ska skattepengar läggas på idrott och föreningsliv är det förståeligt att kommunerna vill att de ska nå en så stor del av kommuninvånarna som möjligt, och absolut inte utesluta någon.
Det är sjukt att fettmäta och tvångsbanta sjuåriga gymnaster, förhoppningsvis är detta en ytterlighet. Samtidigt är 13 år en mogen ålder att börja sin satsning inom en idrott. Lika orättvist som det är att peta en sent utvecklad tioåring ur laget, är det att inte uppmuntra en ung talang som vill satsa - även med motiveringen jämlikhet och "alla ska med". Att se människors olikheter och anpassa föreningsverksamheten efter dem borde inte leda till indraget ekonomiskt stöd - tvärtom.
Det går i dagens Sverige att skönja en rädsla för framåtanda och ambitioner, särskilt om dessa går under epitetet "elit". Då drar en del öronen åt sig eftersom eliten utmejslas från en grupp som utpekas som sämre. Men eliter kommer alltid att finnas och behövas. Det är upp till oss som samhälle att avgöra om vi vill uppmuntra dem eller hålla dem tillbaka, om vi vill ha en ny Björn Borg eller inte.