Försvaret har orsakat mycket problem för alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Av allt att döma kommer problemen att fortsätta.
Finansminister Anders Borg och försvarsminister Sten Tolgfors (som fått det elaka öknamnet "Tomhylsan") har varit tydliga med att försvaret ska spara. Men i början av året kom det fram att försvaret i stället blöder pengar i en oroande hög takt. ÖB Håkan Syrén begärde att få flytta 850 miljoner från materialanslaget till verksamheten, men regeringen gick bara med på 170 miljoner.
I går kom svaret. En lista över omfattande försvarsnedläggningar publicerades i Svenska Dagbladet, med kommentar från en "högt uppsatt källa i Högkvarteret": "Det här är förslag som läggs fram i ren desperation".
De regionalpolitiska reaktionerna kom direkt. Luleå, Karlsborg och andra orter kommer inte att stillatigande se på när arbetstillfällen försvinner, förklarade kommunpolitiker och landshövdingar.
"Gammelmoderater" tuggade fradga på olika chattar och bloggar, varnade för ryssen och deklarerade att de aldrig mer ska rösta på de kommunistiska nya moderaterna.
Politiker från s, v och mp - som inte är kända för att vara stora försvarare av försvaret - höll glatt med gammelmoderaterna om att regeringen hotar rikets säkerhet.
Så hur illa är det egentligen?
Försvaret håller på att ställas om från invasions- till insatsförsvar. Detta borde ge utrymme för besparingar. Regionalpolitiken är ett hinder - hänsyn till arbetsmarknaden på utsatta orter kan inte komma före rikets försvar. Personalfrågorna är problematiska - försvaret måste följa LAS och kan inte ta in och kasta ut personal efter behov. Risken finns att yngre kompetenta officerare söker sig en annan karriär när de inte ser en långsiktig framtid inom försvaret.
Men om regionalpolitiken inte tar över och om processen tillåts ta den tid som krävs så bör det gå att hitta besparingar och effektiviseringar som inte hotar rikets säkerhet.