Konflikten mellan Kina och Tibet har fått ny näring inför sommarens OS-spel i Peking. Demonstrationer har hållits i Tibet och andra delar av Kina.
Tibetaner har fängslats och dödats. Protesterna har även spridit sig till Indien och Nepal, där många tibetaner har levt i exil sedan Kina ockuperade Tibet 1950.
Vad som exakt har skett i det isolerade Tibet eller andra delar av det hårt kontrollerade Kina är svårt att få grepp om. Versionerna i kinesiska statskontrollerade medier skiljer sig från de uppgifter som den tibetanska exilregeringen med Dalai lama i spetsen och enstaka västerlänningar på plats i Tibet förmedlat. Och från uppgifter som har läckt ut via sms och internet. Av dessa framgår att över 100 personer har fått sätta livet till, men enligt kinesiska myndigheter uppgår antalet dödsfall till 13.
Myndigheterna i Kina säger sig ha bevis på att demonstrationerna har dirigerats av Dalai lama och hans klick. Men det motsägs av att protester har brutit ut även i andra delar än Tibet.
Syftet med protesterna är de styrande i Kina överens om: Att sabotera inför OS. Givetvis har de rätt. Demonstranterna använder den uppmärksamhet OS-värdskapet medför till att belysa tibetanernas situation i Kina - som av Dalai lama har beskrivits som ett kulturellt folkmord. För att kunna bli något måste tibetaner göra upp med sin identitet: Med språket, religionen och kulturen. Annars riskerar de diskriminering och provokationer.
Det är för utarmningen av deras kultur och diskrimineringen som tibetanerna nu vill hämnas. Och de gör det i en oerhört känslig tid för Kina; en tid när man måste bevisa för omvärlden att det faktiskt har hänt något på de mänskliga rättigheternas område. Men i själva verket har det inte gjort det - trots de yviga löftena när Peking tilldelades OS.
Rapporter från människorättsorganisationer har i stället visat att kontrollen och förtrycket ökar. Och det faktum att statskontrollerade medier ensidigt rapporterar om tibetaners våld mot kineser i samband med de uppblossade protesterna innebär att Kina ännu en gång visar sitt rätta ansikte.
Det enda skälet till att demonstrationerna inte har krossats fullständigt är att världens största diktatur vet om att världens blickar är riktade mot öst. Den antydan till försiktighet som Kina har visat ska alltså inte tolkas som tecken på en ny försiktigare linje - utan som en åtgärd för att undvika att diskussionen om en eventuell OS-bojkott ska ta fart igen. Men det har den redan gjort - även i Sverige, där rösterna för att också idrottsrörelsen måste börja ta ansvar för mänskliga rättigheter har höjts.
Idrott och politik hör tveklöst ihop. Men så länge politikerna inte visar vägen och ställer ovillkorliga krav på Kina att respektera mänskliga fri- och rättigheter kan vi inte förvänta oss att idrottsrörelsen ska göra det.
Statsminister Fredrik Reinfeldt reser till Kina redan i april. Förhoppningsvis tar han tillfället i akt då - och visar Kina var skåpet ska stå.