Uppgifter gör nu gällande att kabinettssekreterare Hans Dahlgren redan på annandagen stod på det klara med att svenskar hade skadats och sannolikt omkommit i Asien. Därmed sjönk aktningen ytterligare ett snäpp för Göran Persson i hans försök att undandra sig sitt ansvar genom att skylla den svenska långsamheten på enskilda UD-tjänstemän.
I förrgår försökte ju en uppenbarligen skärrad Persson få det hela till att handla om huruvida någon på UD hade distribuerat larmfaxet från Thailand snabbt nog eller inte. Själv var han helt befriad från direkt ansvar, menade han.
Men så lätt går det inte. Var kabinettssekreteraren informerad om att svenskar omkom och skadades i främmande land är omständigheterna kring det berömda faxet ointressanta vad gäller den övriga UD-personalens skuld. Om nu Persson inte hade sinnesnärvaro att uppfatta allvaret genom den skräckbild som medierna förmedlade under annandagen måste han rimligtvis förstått det medelst kabinettssekreterarens försorg.
Perssons manöver stöter också på patrull genom det brev som UD:s tre statsråd skickat till departementets personal i vilket de betygar att de har fullt förtroende för hur krisen har hanterats av berörda tjänstemän. I dag råder alltså oenighet inom regeringen om huruvida det är uppenbart att ansvaret för begångna misstag skall sökas inom UD eller om de skall sökas någon annanstans.
Även om blicken söker sig vidare bortom annandagen visar det sig att Perssons påstående att regeringen -- det vill säga han själv -- agerade snabbt och resolut när situationen väl skulle stått klar måndag morgon, är felaktig. Under måndagen förklarade Persson att resebolagen inte behövde någon statlig hjälp med att flyga hem svenskar trots att Fritidsresor försökt förklara motsatsen redan ett dygn tidigare. Inte förrän tre dygn efter katastrofen, på onsdagen, fann regeringen det nödvändigt att skicka sjuktransporter. Och från andra myndigheter hörs vittnesmål om att signalerna från regeringen under de kritiska timmarna snarare var av bromsande karaktär än pådrivande.
Allt detta handlar om Perssons ansvar i den faktiska situationen. Men det slutar inte där. I går presenterade Lars Leijonborg en redogörelse för hur regeringen -- det vill säga Persson -- i mars 2002 avvärjde ett riksdagsförslag om att inrätta ett kriskommando i regeringskansliet. Krishantering skulle regeringen klara av i alla fall med lite träning, var löftet. Särskilt skulle Perssons statsrådsberedning ha en central roll.
Så vad som än må ha missats på UD är det Göran Persson som bär inte bara det slutliga ansvaret utan också det faktiska ansvaret för att saker och ting inte sköttes. Han verkade aktivt för att en effektiv krishanteringsorganisation inte kom till stånd när andra ville se den skapas. Den icke-organisation som vi nu upplevt under Asienkrisen är den Perssonska, den han bestämde skulle finnas i stället.
Folkpartiets fakta talar för sig. Det politiska ansvaret för det svenska kaoset är flera gånger om Göran Perssons.