"Är Zlatan svensk?" Så löd rubriken på ett inslag i söndagens Agenda i Sveriges television. Ämnet var det svenska fotbollsproffset Zlatan Ibrahimovic, som gjort succé i Italien och som i år blivit italiensk mästare med Juventus.
Frågan gällde huruvida man i Italien uppfattar Ibrahimovic som svensk -- och underförstått även hur vi i Sverige skall uppfatta honom. Det är en märklig frågeställning, därtill med en obehaglig undertext av oreflekterad, men likväl rasism.
Zlatan Ibrahimovic själv har uppenbarligen inga större problem med sin identitet. Hans familj är från Bosnien, men Zlatan ser sig som svensk för det. "Jag representerar Sverige (i landslaget), jag är uppvuxen i Sverige, och visst, jag är svensk", svarade han på sitt vanliga, lätt axelryckande sätt.
Vad är egentligen anledningen till att Agenda ägnar programtid åt frågan om en svensk medborgare -- som dessutom företräder Sverige i ett landslagssammanhang -- skall betraktas som svensk? Varför är det som inte är en fråga för personen själv det för Sveriges television?
I Agenda gjordes det stor affär av att Zlatan Ibrahimovic har en stil på fotbollsplanen som skulle vara "osvensk". Italienarna tycker inte att han uppträder svenskt, hette det. Zlatan är tuff, går in hårt i närkamperna och "spelar på gränsen till det tillåtna", fick vi veta.
Jaha, och det gör alltså aldrig blonda och blåögt helyllesvenska fotbollsspelare? Svenskar är blyga och försynta, tar inte för sig, varför en invandrarkille som inte passar in i denna blågula nationalkaraktäristik automatiskt blir osvensk. Det är faktiskt ett väldigt fånigt sätt att definiera svenskhet på -- men det är också ett farligt sätt, eftersom det utdefinierar en massa människor från gemenskapen Sverige, i det här fallet utifrån deras "sydländska temperament".
Svenskhet är dock inte fråga om temperament. I så fall var inte heller Olof Palme -- för att ta ett exempel från politikens värld -- svensk. Han var minst lika ful på den politiska planen som Zlatan är på fotbollsplanen.
Det avgörande är om man känner samhörighet och lojalitet med ett land. Och det gör Zlatan Ibrahimovic med Sverige. Han säger att han är svensk, han är medborgare här och han spelar i landslaget. Det räcker.
De ansvariga på det annars synnerligen politiskt korrekta Agenda tycker säkert att det är fruktansvärt att tala om att det finns en rasistisk undertext i frågeställningen "är Zlatan svensk?". Men så är det ofta med rasismen i Sverige, att den just är oreflekterad, och som regel inbäddad i en mångkulturell retorik som förleder.
Men någon skillnad i princip finns inte mellan den råa rasismen som säger att invandrarens etniska ursprung diskvalificerar från svenskheten, och Agendas finare variant på temat, att man måste ha ett visst temperament för att räknas som blågul på riktigt.