I vinter har Günther Wallraff levt bland uteliggarna på Kölns gator. Hans reportage finns att läsa i Die Zeit eller på nätet (http://www.zeit.de/2009/11/Wallraff-11).
Jag är skeptisk till wallraffande. Inte för att det skulle vara omoraliskt. Ibland finns det ingen annan möjlighet att få fram väsentlig information än att låtsas vara något man inte är, som pedofil, rasist, uteliggare eller gruvarbetare. Nej, min skepsis beror på att det är en vansklig metod.
Ta valstugereportaget i SVT 2002. En reporter besökte valstugor och drog igång samtal om invandring och spelade med dold utrustning in vad valarbetarna sa. Reportaget som sändes visade på en häpnadsväckande intolerans hos framför allt borgerliga valarbetare.
Reportaget blev förvisso ifrågasatt. Än i dag undrar jag om vi fått en korrekt bild av hur smygreportern inledde samtalen. Och är urvalet som sändes i teve verkligen representativt för de svar reportern fick? Kanske. Kanske inte. Vi vet inte eftersom arbetsmaterialet aldrig redovisats i sin helhet. Misstankarna kommer alltid finnas kvar. Så blir det lätt när journalister går från att vara granskare till att vara aktörer.
Jag tänker på det när jag hör de nyheter som skapats av radions Kaliber de senaste veckorna. De har infiltrerat Sverigedemokraterna och spelat in samtal på interna möten. Den första nyheten var att flera representanter för partiet hade främlingsfientliga och intoleranta åsikter. Själv blir jag inte så imponerad av avslöjandet eftersom min uppfattning är att främlingsfientlighet är kittet som håller SD samman.
Än mer skeptisk blev jag i onsdags när Dagens Eko innehöll inspelningar av hur representanter för partiet avslöjade en reporter under en färjetur mellan Baltikum och Sverige. Inspelningen av hur de med tvång tar en väska med inspelningsutrustning från henne är mycket dramatisk. Partifunktionärernas skuld är uppenbar. Ändå känner jag tvivel. Vad hände före? Hur hade reportern agerat? Finns det annat på banden som kan ge annan bild av det inträffade än det som redovisats? Vi lär aldrig få veta det heller, men frågan är relevant eftersom reportern lämnat sin granskande roll och blivit själva nyheten.
Men visst är det möjligt för andra än Günther W själv att wallraffa framgångsrikt.
För några månader sedan gav jag tillstånd till några av Correns reportrar att wallraffa. De gick ut på nätet och låtsades vara en minderårig flicka som sökte kontakt. En rad vuxna män svarade. Fortsatta nätsamtal ledde till att flera av dem var beredda att långt bortifrån åka till Linköping för att ha sex med henne. Två åkte hit från Stockholmstrakten. När de kom till Linköping konfronterades de av vårt reportageteam. Just där drog vi gränsen. Ingen lekte kontaktsökande flicka, inte i den verklighet där människor faktiskt möts.
Resultatet blev ett utmärkt reportage i wallraffandets svåra konst. Vill du läsa det igen så gå in på http://archive.corren.se/archive/2008/5/22/jq7fjtjx6o2c2sj.xml