Den ena handlar om vad migrationsminister Tobias Billström och utrikesminister Carl Bildt sa om Sveriges syn på flyktingströmmen från Irak under samtalet i Bagdad. Den amerikanske diplomatens anteckningar kan tolkas som att Sverige ville tvinga Irak att skriva på ett återvändandeavtal och att den svenska ambassaden i Bagdad användes som utpressning för att nå dit.
Efter diverse turer har båda ministrarna förnekat att det var så. Här är problemet att läckan är tvetydig och osäker. Det finns ingen inspelning (tillgänglig i alla fall). Här misslyckades journalistkåren med att komma längre i sitt hantverk, ingen har lyckats belägga vad som egentligen skedde. Men storyn är för häftig för att släppa och vad gör vi då? Spikar upp Billström och Bildt som misstänkta och ställer upp som villiga kanaler när avgångsropen börjar skalla.
Skulle media ha struntat i läckan? Nej, det var rätt att redovisa den. Felet var att det från början framstod som ett faktum att Billström sagt saker som han inte sagt offentligt i Sverige och att Bildt lekt utpressare. Information som inte kan beläggas måste behandlas med stor försiktighet, annars urholkas förtroendet såväl för medierna som för Wikileaks.
Den andra diskussionen gäller avslöjandet att de israeliska och palestinska underrättelsetjänsterna har täta kontakter. Här finns det kritiker som menar att detta inte borde berättas, för att det kan leda till fördjupade motsättningar. Det håller jag inte med om. Är det sant bör det bli känt. I ett längre perspektiv kommer det att minska spänningarna i området.
Veckans lokala publiceringsproblem gäller fullmäktigeledamoten i Motala som dömts för misshandel och nu överklagat till hovrätten. En upprörd läsare från Mjölby hörde av sig och menade att det var otillständigt av Corren att namnge en ung kille på 19 år.
Normalt namnger vi inte personer som fälls för misshandel. Allmänintresset är lågt - saken berör egentligen bara de som varit inblandade i slagsmålet. Det här ärendet är annorlunda. Den dömde är inte bara myndig utan dessutom folkvald till ett viktigt ämbete. Väljarna i Motala har rätt att få veta vilken förtroendevald politiker som agerar på detta sätt. Och att namnet blir känt undanröjer också misstankar som skulle kunna riktas mot andra, oskyldiga fullmäktigeledamöter.
Jag förstår det obehag politikern utsätts för på grund av mitt beslut. Men det är just detta vi har tryckfriheten till; att berätta sanningen om maktens män och kvinnor. Såväl på världsarenan som i Motala.