Siffrorna kommer från de kinesiska myndigheterna och ska därför tas med en stor nypa salt. Sedan i måndags ligger all internettrafik och alla telefonlinjer dessutom nere.
Bilderna av vad som verkligen hände i provinshuvudstaden Urumqi i söndags skiljer sig radikalt åt.
Enligt den statliga kinesiska nyhetsbyrån Nya Kina är det separatister ur den etniska minoriteten uigurer som har löpt amok. Kinesisk teve har visat bilder på hur polisbilar välts omkull och etniska hankineser misshandlats.
Enligt både vittnesuppgifter från Urumqi och uigurer i exil har den kinesiska polisen i stället skjutit skarpt mot uigurer som demonstrerade fredligt mot ökad ekonomisk, social och kulturell diskriminering samt uigurernas allt mer kringskurna politiska rättigheter.
I bakgrunden finns alltså en etnisk konflikt - som har växt sig starkare i samma takt som inflyttningen av hankineser till Xinjiang ökat de senaste decennierna. Konflikten påminner mycket om den i Tibet och regimen i Peking har reagerat på samma sätt som när oroligheterna i Tibet blossade upp förra året.
Skulden läggs på en enda person: Rebiya Kaader, ledare för den uiguriska världskongressen, som av regimen klassas som terrororganisation med koppling till al-Qaida. Säkerhetspådraget på Urumqis gator är enormt. Demonstrationerna har slagits ned med våld. Människor gripits i slumpmässiga razzior. All teknik som möjliggör kontakt med omvärlden har blockerats.
Konflikten i det mineral-, olje- och naturgasrika och strategiskt viktiga Xinjiang (ligger granne med bland andra Ryssland, Mongoliet, Afghanistan och Pakistan) har pyrt länge. Men till skillnad från Tibetkonflikten har den inte fått samma internationella uppmärksamhet.
Den stora inflyttningen av hankineser och deras växande dominans är bara en förklaring. En annan är de ökade ekonomiska klyftorna. Den enorma tillväxten i Kina de senaste åren har bara kommit en liten del av befolkningen tillgodo. Och i det glest befolkade och avlägsna Xinjiang lever många fattigt.
Kravallerna i Urumqi - som fortsatte i går - handlar om ett omfattande och växande missnöje bland Kinas åtta miljoner uigurer.
Att det, som regimen i Peking hävdar, skulle röra sig om terrorism och separatism avfärdar inte bara uigurer i exil. Det gör även en rad människorättsorganisationer - som i likhet med exil-uigurerna menar att Kina använder påstådd separatism och överdriven rädsla för terrorism som argument för att slå ned fredliga demonstrationer.
Ingen med insyn i hur det är ställt med demokrati och mänskliga rättigheter i Kina i dag har någon anledning att ifrågasätta att det är precis så det ligger till. Men det gör det inte mindre sorgligt. Och omvärlden har ett lika stort ansvar att uppmärksamma och stötta demonstranterna i Xinjiang som man gjorde med dem i Tibet förra året.