Den som har makten har också ansvaret. Göran Persson älskar maktenmen vill inte kännas vid ansvaret. Han skjuter det ifrån sig, långt neri statsapparaten.
Skulden för att regeringen reagerade sent på Asienkatastrofenförlägger Persson nu hos de lägre tjänstemännen påutrikesdepartementet. Informationen fördes inte fram till dem somskulle fatta beslut, påstår han. "Någon" levde inte upp till det denborde ha gjort, säger Persson.
Sanningen är ju dock att denne "någon" är ingen mindre änstatsministern själv. Det är lågt att skylla ifrån sig. Ynkligt är deträtta ordet för det.
Göran Persson hävdar att varken han själv eller utrikesministernfick del av informationen från svenska ambassaden i Bangkok till UD påannandagen om att många svenskar var drabbade av flodvågen.
Själv säger sig Persson däremot ha gjort det som man skall göra somregeringschef: han bad sin statssekreterare informera honom om läget.När statssekreterare Lars Danielsson ringde till UD skall han ha fåttbeskedet läget var "under kontroll".
Att Göran Persson lägger skulden på tjänstemännen på UD är i sigtypiskt för hans ledarstil. Persson är ökänd för att "sparka neråt",för att låta underhuggare bära hundhuvudet när han blir trängd. Ochträngd är just vad statsministern är nu. Först kungens utspel och sedande borgerliga partiled-arnas samlade kritik har gjort att Perssonåtminstone för stunden förlorat befälet över den politiska agendan. Hansom är van vid att sätta dagordningen är nu tvingad in i ett hörn.
Göran Perssons stora bekymmer är att det som kungen sagt och detsom de borgerliga partiledarna säger i grunden är omöjligt att bemötapå ett sätt som får regeringen att framstå i någon bättre dager. Allakan konstatera att fakta talar för sig själva, att regeringenshantering av katastrofen de första dag-arna kännetecknades avlångsamhet och bristande engagemang. Nu har ju också Persson själv fåttmedge detta.
Det enda som statsministern nu kan hoppas på är att medborgarna"köper" hans förklaring till varför regeringen misskötte sin uppgift,att allt berodde på att UD-tjänstemännen inte informerade stats- ochutrikesministrarna. Men det är inte troligt att han lyckas tvätta sigren.
Göran Perssons version av skeendet under annandagen saknartrovärdighet. Hans beskrivning går på tvärs emot utrikesminister LailaFreivalds försäkringar så sent som i förrgår.
Vid ett möte med facket på UD förklarade Freivalds att hon hadefullt förtroende för de anställda på departementet, och hon intygadeatt de hade skött sina uppgifter. Om det nu varit som Persson påstår --att utrikesministern hölls ovetande om de uppgifter som ambassaden iBangkok skickade till UD -- skulle Freivalds knappast ha uttalat någotförtroende för sina tjänstemän.
Och hur det än förhållit sig med den saken, med förmedlingen avinformationen, är ansvaret alltid chefens. Om det nu verkligen var såatt Laila Freivalds inte fick del av uppgifterna om det stora antal-etdrabbade svenskar skulle hon själv ha sett till att få fram dem. Menutrikesministern infann ju sig som bekant inte ens på sin arbetsplatskatastrofdagen.
Det är mycket möjligt, till och med troligt, att det var mångatjänstemän som inte riktigt räckte till när katastrofen hade inträffat.Men det avgörande är inte vad några lägre tjänstemän på UD gjorde ellerinte gjorde. Det avgörande är det som statsministern ochutrikesministern underlät att göra.
Det krävdes ingen tillgång till några fax från ambassaden i Bangkokför att man redan på annandagen skulle inse att tusentals svenskarkunde vara drabbade av flodvågen. Att denna hade slagit till med fullkraft mot flera turistorter där man visste att det fanns många svenskarvar omedelbart uppenbart.
I det läget skulle inte Göran Persson ha nöjt sig med det påståddabeskedet från någon på UD att läget skulle vara "under kontroll".Statsministern skulle själv ha insett att ett sådant besked inte kundevara trovärdigt och agerat kraftfullt.
Inga bortförklaringar i världen kan skymma det faktum att GöranPersson inte tog det ansvar som tillkommer honom som regeringschef iden värsta katastrof som drabbat svenska medborgare på tvåhundra år.