Chirac har oväntat blivit en företrädare för samma linje som den svenska regeringens stödpartier. Frankrike har nämligen sällat sig till de fyra andra EU-medlemmarna som bestämt sig för att rösta om EU:s nya grundlag. Detta är knappast välkommet för den svenska regeringen.
Chirac är segerviss. Han borde dock dra sig till minnes omröstningen om Maastrichtfördraget. Då var det med en förvånande knapp marginal som fransmännen röstade för fördraget.
Chirac och den svenska regeringen vill båda få den nya konstitutionen godkänd. Chirac hoppas med ett ja att kunna inhösta några välbehövda politiska poänger.
Folkomröstningar har en tendens att handla om mycket mer än själva sakfrågan. Detta är politikens natur. Det är på egen risk som Chirac bjuder in till detta val. Det kommer lätt att bli en förtroendeomröstning om honom själv. Risken är att han förödmjukas av väljarna precis som Göran Persson har blivit i EU-parlamentsvalet och i folkomröstningen om euron.
Framför allt i de egna leden kan man skönja en kritik som kan vara början till slutet för Perssons politiska bana.
Vänsterpartiet och miljöpartiet är inte varma anhängare av Chirac. Frestelsen att använda sig av hans exempel för att sätta press på regeringen kommer nog ändå att bli stor. Därmed sitter Persson ännu obekvämare i sadeln.
Regeringens avsmak för folkomröstningar är förståelig. De har en förmåga att visa att socialdemokratin är splittrad och att regeringen är i otakt med väljarna.
Medan Chirac kunde sola sig i glansen av det pråliga Franska nationaldagsfirandet finns det inte många ljusglimtar för vår statsminister.