Den gången handlade det om Nimis, hans stora konstverk i Kullabergs naturreservat. Muhammed som rondellhund var inte ens påtänkt.
Kriget var hans kamp mot myndigheterna för att få ha konstverket kvar utan byggnadslov i naturreservatet. Och det luftrum man måste behärska är - naturligtvis - medierna.
I dag för han ett nytt krig, men taktiken är densamma. Lars Vilks har de senaste veckorna framträtt i en rad medier, för att inte tala om uppmärksamheten runt överfallet under föreläsningen i Uppsala. Han behärskar luftrummet.
Men i debatten har det också förekommit en del underliga inlägg. Ett av dem publicerades i veckan på DN Debatt. Det var chefredaktörerna för magasinet Neo och Axess som menade att Lars Vilks förtjänar stöd på tryckfrihetens grund.
Som om han inte fått det.
I en rad artiklar, krönikor och ledartexter har den ena skribenten efter den andra slagit fast att det är okej att utmana, provocera och häda i Sverige. Så även Corren på ledarplats.
Redaktörerna för Neo och Axess slår in en öppen dörr. Vilks får göra det han gör. Och han får stöd i det, vilket han förtjänar.
Däremot kan vi alla faktiskt ha synpunkter på det han gör.
Muhammed somrondellhund är en provokation. Provokationens kärna och syfte är att få motståndaren att falla på eget grepp. Provokation lockar fram en motreaktion. Ju grövre provokation desto häftigare motreaktion. Går motreaktionen överstyr visar den som utsatts för en provokation för världen hur usel han/hon är. Som de personer gjorde som överföll Vilks i Uppsala. Provokationen fungerade, men vad är vitsen?
Jag stödjer Vilks rätt att göra det han gör - och fördömer dem som överföll honom. Men har det som inträffat bidragit till att minska spänningarna och bana väg för ett samtal runt de frågor som rör islam eller militanta islamister?
Knappast.
Häri ligger provokationens svaghet. Den leder sällan till dialog och kompromiss - kärnan i ett demokratiskt samhälle - utan snarare till fördjupade klyftor och hat.
Så samtidigt som jag försvarar rätten att publicera bilderna ogillar jag såväl Jyllands-Postens Muhammedteckningar som Vilks rondellhund. De löser inte ett problem utan försvårar det.
Sedan börjar jag faktiskt på allvar bli lite orolig för Lars Vilks. Utvecklingen de senaste veckorna visar att hoten är reella. Även den som behärskar luftrummet kan förlora ett krig.
Om någon skada tillfogas Lars Vilks på grund av hans verksamhet vore det ytterst olyckligt, inte bara för honom själv.
Lars Vilks som martyr vore en mardröm.