Mediedrev blir därpå diskussionsämne på debattsidor och i panelprogram. Efter ett tag kommer nya ämnen och historien läggs i arkivet för att plockas fram vid tillbakablickar. Replikerna har hörts denna vår efter den första statsrådsavgången sedan regeringen Löfven trädde till. Men för en gångs skull har anklagelserna mot medierna inte fått fäste, miljöpartisterna har fått svära i enskildhet och säkert känner sig många bland dem bittert besvikna över såväl mediernas rubriker som de egna ledarna.
För ovanlighetens skull handlar vår senaste politiska kris om politik, inte obetalda räkningar eller svarta städhjälpar. Det är miljöpartiets värderingar och deras företrädares omdöme som ställt till det för de Gröna. Mediernas roll har varit att ta reda på vad som skett och att berätta om det. Att den berättelsen har flera avsnitt är också följdriktigt, lyfter man på stenen brukar inte bara ett kryp komma fram.
Men alltför ofta handlar politiska skandaler om mänskliga fel och brister, inte om politiska beslut. Då uppstår gärna en känsla av att makthavaren får mer än han förtjänar, publikens sympatier kan vändas till den utsattes fördel. Och allt blir mediernas fel. Också den inställningen är tvivelaktig. En makthavare lever om inte på en scen så i vart fall mer synlig än de flesta. Han får tåla mer närgångna frågor och ha bättre ordning på kvittona än vem som helst.
Medier och makthavare lever i symbios, de beror av varandra. Hur når en politiker idag sina väljare? Genom medier. Hon kan köpa annonsplats – en föga effektiv metod åtminstone i mer upplysta demokratier som vår. Hon kan med olika medel söka dra till sig mediers intresse – en ovanlig framtoning eller tillspetsade åsikter. Hon kan få den med tjänsten – bli utsedd till sitt partis ledare eller utmana sittande ledare, vinna en plats i regering eller kommunledning.
Så har det fungerat länge – och så fungerar det i huvudsak fortfarande. De sociala medierna ger visserligen politikern en möjlighet till mer direkt kontakt med väljarna men också dessa kanaler bevakas av traditionella medier. Det går alltså inte att hävda vissa åsikter i en SVT-utfrågning och andra på sin facebooksida.
De nya kanalerna ger emellertid chansen att tala – eller snarare skriva till punkt. Sådana långa artiklar och timslånga anföranden som var normen på Tage Erlanders 50-tal kan också dagens politiker hänge sig åt. Frågan är förstås om det är så klokt använd tid, formen är mycket krävande och publiken tröttnar lätt.
Nej, många ord är inte dagens metod. Då betyder bilden, inte minst den rörliga bilden så mycket mer. Makthavaren meddelar sig inte bara med ord utan med sin person. Stil, uttryck, hållning berättar mycket för oss. Politikern i kris ser litet blek ut, tittar åt sidan, medan många osammanhängande ord kommer ur munnen. Och ju fler ord, desto svårare att förstå – utom en sak: den här kvinnan/mannen är i trångmål.
Eller motsatsen: den nyss utsedda ledaren som glad och bestämd pratar på. Lätt smyger sig då misstron fram: hur kan hon vara så säker?
I med- och motgång gäller detsamma – ingen politiker kan vara utan medier. Den andra satsen borde också gälla – inga medier kan vara utan välgjord politisk rapportering.
”Borde” skrev jag, ack ja.