Samtidigt känner skeendet lite igen. Känslan av att vara för få, att inte ersättas efter kompetens och att omvärlden i form av det politiska systemet inte riktigt förstår vad som pågår. Nu som då gäller att allmänhetens tilltro till kåren – åtminstone t.v. - ligger på en hög och stabil nivå. Inom polismakten, inte minst på gräsrotsnivå, finns hos alltför många en känsla av defaitism.
När jag var rikspolischef var huvudfrågan antalet poliser. Den ältades in absurdum. Nu är mantrat hur man ska organisera sig. Många pannor har under alltför lång tid lagts i djupa veck för att analysera hur den perfekta organisationen bör se ut. Endast ett fåtal pannor har skrynklats för den kanske mer naturliga frågan vilken uppgift man bör tilldela polisen!
Näringslivet har ingalunda monopol på kunskap men deras turordning förtjänar ändå viss tilltro. Den lyder i korthet att man vänder på steken – först bestämmer man sig för vad som är uppgiften, därefter klurar man under betydligt mindre tidsåtgång ut hur man bör organisera sig. Avslutningsvis är det läge att ta ställning till vilken typ av bemanning som kan vara lämplig. Det anses också i dessa kretsar vara en fördel att utse högsta chefen först innan det är dags att kröna dennes närmsta medarbetare. I polisens fall har politiken bestämt sig för att göra tvärt om!
Jag ägnar idag en hel del tid åt folkrörelsen idrott, dvs. en verksamhet som inte är vare sig företag eller myndighet. Här har vi inte för avsikt att tillämpa polisiära metoder när vi utvecklar våra verksamhetsplaner eller genomför omorganisationer!
Som kanske framgått har i stor utsträckning, och ofta utan polisens förskyllan, alltför mycket kraft ägnats åt annat än polisens kärnuppgifter. Till detta kan läggas att efterfrågan på ”trygghetsfrågor” växer. För att komplettera eländeslistan väljer ett ökande antal poliser att sluta eftersom de är välutbildade och ofta utan större ansträngning får stora lönehöjningar när de går över till privat verksamhet.
Jag är numera än av ”bovarna” som ordförande för Säkerhetsbranschen som samlar aktörerna inom privat säkerhetsindustri. Här anställs ett ökande antal poliser. Vi växer så det knakar och anlitas allt oftare för att överta funktioner som polisen inte längre mäktar med. Och de kan växla från att biträda i brottsutredande, svara för yttre bevakning i såväl glesbygd som tätort och bedriva olika former av ordningshållning. Nomenklatur och ansvar kan liksom graden av utbildning skifta. För allmänheten börjar begrepp som ordningsvakt, väktare och flygplatskontrollant bli välbekanta bekantskaper.
Vid vägs ände är min utgångspunkt att vi ska ses som en stötta till polisen när de bedriver myndighetsutövning. Jag vill inte se en polis som utarmas på lokal nivå. Och kära beslutsfattare – långa beslutsprocesser kring omorganisationer är livsfarliga. Hellre snabbare men ibland felaktiga beslut. De går att rätta till vilket inte alltid är fallet med långbänkar!