Kriser är ett begrepp som löper genom mänsklighetens historia och som städse måste hanteras. Från diktsamlingar typ Birger Sjöberg: "Kriser och kransar" (1926) till politik ”Vi klarade krisen” (valaffisch från 1950). Yngre människor kanske tänker på valutakrisen under 90-talet eller dagens s.k. bostadskris. Kriser finns på olika nivåer – från personlig och familjenivå vidare upp till regional, nationell och internationell nivå.
När jag tillträdde som landshövding i Östergötland på mitten av 90-talet hade vi en försvarsenhet som skulle hantera kriser på regional nivå. Hyggligt bemannat eftersom den dominerande hotbilden under decennier varit ”den lede fienden anfaller från öster”.
Berlinmuren föll, det kalla kriget upphörde och försvarsenheterna rustades ned. Någon enstaka tjänsteman blev kvar på länsstyrelsen och hoten skulle hanteras av en nyinrättad ”pratmyndighet” Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap” (MSB). Den nya myndigheten fick mycket pengar, inget operativt ansvar men med uppgift att ”biträda” andra och stå till tjänst med goda råd och planeringsresurser m.m.
Hoten var ju självfallet av annan typ, alltifrån kärnkraftsolyckor till översvämningar och sammanbrott av betalningssystemet. Regionalt fungerade systemet hyggligt.
Vi kände ju alla varandra och var vana att ”räcka varandra handen”. I vårt krishanteringsråd ingick personer med så olika bakgrund som biskopen, länspolismästaren och idrottsfolk! Själv minns jag den mycket ortodoxa lösningen att jag under tsunamin fick leda vissa av Universitetssjukhusens ledningsmöten. Eller när jag under stormarna Gudrun och Per blev ombedd att ta beslut om hur de privata elbolagens reservaggregat skulle fördelas.
På nationell nivå gick det betydligt sämre. Förvirringen var ofta stor och det hände att man personligen fick runda systemet för att få vissa åtgärder vidtagna. Ingen kände ett riktigt ansvar eftersom den s.k. ansvarsprincipen skulle tillämpas. Den innebär i korthet att den som normalt tar ansvar på vissa områden också ska göra det i kris. Det låter bra, fungerar på lokal och regional nivå men blir ett gissel på nationell.
Jag tror inte mycket har förbättrats på detta område sedan jag slutade som landshövding.
Jag följer fortfarande frågan som ordförande för Riksidrottsförbundet och för den privata Säkerhetsbranschen och jag är oroad. Hanteringen av den stora skogsbranden i Västmanland blev på många håll fiaskobetonad och terrorhotet hänger över oss som ett annat orosmoln. Privatiseringarna inom den kommunala sektorn har inte gjort uppgiften enklare. Och då syftar jag inte på privatiseringarna i sig utan på att ansvarsfrågorna inte är utredda.
Min tro är att vi behöver en samlande kraft som på nationell nivå vid större kriser kan peka med hela handen. Krishantering är ingen sexig fråga för det politiska systemet. Och görs inget nu är det första som kommer i kläm övningsverksamhet för krishantering och förberedelser för olika krisscenarier.
Avslutningsvis, jag har varit med och beställt en undersökning av Mittuniversitetet kring kommunernas tilltro till dagens system, inkl. länsstyrelser och MSB. Ska man uttrycka sig snällt kan man säga att förbättringspotentialen är betydande!