Ta bara yrkesnomenklaturen ”städare” som via uttryck som ”lokalvårdare” numera landat under beteckningen ”hygientekniker”. Här handlar det närmast om någon form av beröringsskräck – en tro att det ligger en nedvärdering i att använda uttrycket städa. En fånig reaktion gentemot något så grundläggande viktigt som städning. I andra fall kan det handla om att via ny nomenklatur ändra människors inställning. Ett exempel från idrottens värld är att systematiskt kalla doping för fusk eller benämna våldsverkare kring fotbollen för ”huliganer” i stället för ”supportrar”. Och att slåss för att maskeringsförbud bör införas på idrottsarenor.
Ibland kan en ny benämning hjälpa till att flytta fokus från en negativ association till en positiv. Ett sådant exempel är ordet ”övervakningskamera”. Begreppet är negativt och ger direkta länkar till ett totalitärt samhälle som kännetecknas av devisen ”Storebror ser dig”! Lagstiftningen kring övervakningskameror har därför varit restriktiv med utgångspunkt i att vår integritet måste skyddas.
Successivt under senare år har attityderna börjat förändras. Erfarenheten visar att både möjligheten att klara upp brott och förhindra brott stiger när kameror finns.
Det ökade antalet mobiler gör att det privata filmandet stiger lavinartat. Många av de brott där kameror kan vara effektiva sker nattetid då alternativ för brottsbekämpning saknas. Folks attityder förskjuts gradvis mot en allt större fördragsamhet och acceptans av kameror i offentliga miljöer. De skapar en större trygghet helt enkelt.
Samtidigt påbörjas en ny debatt. Är det verkligen kameran som är problemet? Är det inte snarare vilka människor av kött och blod som har möjlighet att ta del av de bilder – och alltmer också ljud – som produceras? Och vems integritet är det vi talar om – brottslingens eller brottsoffrets? Alltfler börjar använda begreppet ”trygghetskamera” i stället för ”övervakningskamera”. Det tidigare hotet börjar bli en möjlighet i tider då poliser och utredningsresurser är en bristvara och där domstolar alltmer kräver teknisk bevisning för fällande dom.
Som gammal rikspolischef har jag funderat lite i ett historiskt perspektiv. För några hundra år sedan ansågs obduktioner vara något klandervärt och definitivt inte ett instrument för brottsutredande. När tekniken med fingeravtryck kom bemöttes den med stor skepsis.
Själv var jag med och kämpade för att polisiärt få använda DNA-tekniken. Den ansågs i början vara på tok för integritetskränkande. Tillsammans med bland andra professor Madeleine Leijonhuvud skrev jag flera debattartiklar med förslag att vi borde få bygga upp ett DNA-register för redan dömda. Ett sådant register skulle avsevärt öka möjligheterna att klara upp brott. Vi dränktes av invändningar från folk som visste bättre!
Jag vet av erfarenhet att allmänhetens tilltro till ett instrument i brottsbekämpningen på sikt blir avgörande. Drygt 90 procent tror på ett ökat användande av kameror och det kommer att fälla utslaget. Beteckningen trygghetskamera har nog kommit för att stanna!