Sedan fem år tillbaka har Sverige varit familjen Ahmadis hem. Fadern Mehdi har arbetat som urmakare i Uppsala. Alldeles nyligen var han och hans fru Shahla på väg att öppna en egen butik. Hesam, familjens äldsta son, planerade att börja studera maskinteknik eller teknisk fysik på universitetet. Hans lillebror skulle precis börja gymnasiet. Nu riskerar hela familjen att utvisas.
Anledningen till utvisningen är att Mehdi Ahmadi i slutet av förra året fick avslag på sin ansökan om arbetstillstånd – för att han totalt under sina första fem månader hade tjänat 900 kronor för lite.
I efterhand har facket dock konstaterat att Migrationsverket utgick från fel kollektivavtal vid sin granskning, och att Mehdi Ahmadi inte alls tjänade för lite pengar. Familjen hoppas nu att få prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen – men det är tyvärr långt ifrån alla ärenden som tas upp där.
I en rimligare värld hade upptäckten om Migrationsverkets misstag inneburit att familjen direkt hade fått förnyat uppehållstillstånd så väl som en ordentlig ursäkt för den oro och stress som myndighetens fadäs hade orsakat. I byråkratins högborg innebär det blott en väldigt liten gnista av hopp.
Familjen Ahmadis öde är både häpnadsväckande och hjärtskärande – men hör tyvärr inte till ovanligheterna i Sverige. Många är de som drabbas av vår stelbenta reglering av arbetskraftsinvandring. Det bekräftar rapporten Mellan stolarna, utgiven av Timbro i förra veckan, i vilken Fredrik Hultman har gått igenom 300 fall i migrationsdomstolarna.
En thailändsk man nekades förlängt arbetstillstånd för att han hade tjänat 38 kronor för lite. En 37-årig kvinna från Ecuador, vars arbete som florist uppfyllde alla villkor vad beträffar lön och försäkring, tvingades att lämna Sverige för att arbetsgivaren inte hade haft försäkring för precis hela den tid som hon redan hade arbetat. En man hade bott i Sverige i 17 år när han nekades förnyat arbetstillstånd efter att annonsen som gav honom hans jobb som taxichaufför inte specificerade exakt vilket åkeri tjänsten gällde. Exemplen kan göras många fler.
Först och främst är varje utvisning givetvis en personlig tragedi för den individ eller familj som tvingas att genomgå den. Situationen är dock inte heller på något sätt önskvärd för samhället i stort. Sverige förlorar varje år hederliga, arbetsamma människor på grund av våra hårda regler kring arbetstillstånd – samtidigt som vi förmedlar till nyanlända personer runt om i landet att integration och ansträngning inte lönar sig. Om flitiga människor som lär sig språket, arbetar och gör rätt för sig kan utvisas på grund av en paragraf i en lagbok eller en feltryckning hos Migrationsverket – varför anstränga sig för att bli en av dem?
Det svenska samhällskontraktet har historiskt vilat på idén att vi kvalificerar oss för våra rättigheter. Vi gör vår plikt, och kräver vår rätt.
Frågan är i vilken grad detta är ett löfte som människor kan och bör lita på i dag. Som Shahla Ahmadi uttryckte det: "Mehdi hade ett kontrakt med Sverige. Han har hållit sitt löfte, men det har inte Sverige gjort."