I tisdags stod det klart att Mälardalens högskola förlorar tvisten med en tidigare student som har krävt pengarna tillbaka för sin utbildning. Det är Connie Askenbäck (tidigare Dickinson), en student från USA, som har stämt högskolan.
Hon läste mellan 2011 och 2013 skolans kandidatprogram i Analytical Finance. För utbildningen, som enligt lärosätets egen hemsida "förbereder dig för en spännande karriär inom den internationella finansvärlden", betalade hon drygt 170.000 kronor.
Men programmet höll inte måttet. Bristerna var så grava att utbildningen underkändes på fyra av fem punkter vid en kvalitetsgranskning som utfördes av statliga Universitetskanslerämbetet. Tingsrätten har beslutat att Connie Askenbäck ska få sina pengar tillbaka eftersom "hennes utbildning i praktiken saknar värde".
I det pressmeddelande där domen förkunnas konstaterar Västmanlands tingsrätt att den amerikanska studenten har "varit skyldig att betala en avgift motsvarande högskolans kostnader för att få del av utbildningen och möjlighet att få en kandidatexamen" och att det därmed har funnits ett avtal mellan studenten och högskolan. Den ekonomiska transaktion som studieavgifterna har utgjort har alltså varit avgörande för domen.
Det är det första fall om återbetalning av studieavgifter som någonsin har tagits upp i Sverige. Den amerikanska studenten är förvisso långt ifrån den enda som har gått dett omtalade kandidatprogrammet på Mälardalens högskola – och utbildningen är inte heller ensam om att ha fått underkänt av Universitetkanslerämbetet. Särprägeln utgörs av att Connie Askenbäck genom studieavgifter har betalat för sin utbildning – till skillnad från studenter från Sverige och EES-området. I kraft av att vara konsument av en tjänst har hon kunnat kräva en viss kvalitet av sin högskola.
De allra flesta som läser på svenska universitet och högskolor betalar endast med sin tid och sitt engagemang, vilket gör att denna sorts kvalitetskrav inte ställs i lika stor utsträckning. För även om universitetsstudier – som i regel tar flera år under vilka man istället hade kunnat arbeta – borde vara en investering som föregås av eftertanke och föranleder krav på kvalitet, så är detta inte alltid fallet.
Vår missmatchning på arbetsmarknaden, låga genomströmning på högskoleutbildningar och höga genomsnittliga examensålder demonstrerar detta tydligt. Kostnaden i tid och engagemang verkar inte alltid vara drivkraft nog för att välja väl, plugga hårt och ställa krav.
Den högre utbildningen i Sverige behöver bättre ekonomiska incitament och ökade resurser. Om alla studenter stod för en del av sin utbildningskostnad själva skulle studievalen göras med större eftertanke, och kraven på kvalitet hos läroverken öka. Utbildningar som ledde till arbete skulle premieras – och troligtvis skulle studenterna själva också anstränga sig mer.
Fallet med Connie Askenbäck och Mälardalens högskola visar med all önskvärd tydlighet vad som saknas i vår högre utbildningen i dag. Låt oss lära av den läxan.