Det var obehagliga scener som utspelade sig i videoklippet från Yales universitet som släpptes i veckan – där ett 50-tal universitetsstudenter har bildat en ring runt en professor och turas om att skrika skällsord och svordomar. "Du borde inte sova om nätterna!" vrålar en kvinna med gråten i halsen. "Du äcklar mig!"
Klippet spelades in förra hösten, men har inte publicerats i sin helhet förrän nu. Bakgrunden är den diskussion som uppstod inför halloweenfirandet på Yale – då skolans kommitté för interkulturella frågor (ja, en sådan finns på riktigt) i ett mejl varnade för risken för kulturell appropriering under högtiden, och underrättade studenterna om vilka utklädnader som var acceptabla och inte.
En av skolans lektorer, Erika Christakis, frågade sig i ett svar: "Är det inte längre tillåtet för en ung person att vara lite galen, lite olämplig eller provokativ; ja till och med kränkande?" Hennes make Nicholas Christakis (professorn i videoklippet) försvarade henne – vilket ledde till sagda verbala attack.
Det börjar med att studenterna kräver en ursäkt. Christakis ber om ursäkt för att han har sårat deras känslor. Då är termen "känslor" kränkande; problemet har djupare grund än så. Christakis ursäktar sitt val av ord och vidkänner deras invändning.
Studenterna är ändå inte nöjda med hans ursäkt. Vid denna punkt bänder professorn ut och in på sig själv och sina formuleringar för att försöka vara studenterna till lags – medan deras ton blir allt hätskare. Skällsord, hånskratt och skrik blandas när en kvinnlig student slutligen bryter ihop i tårar – för att Christakis vägrar säga att han är rasist.
Professor Christakis är nämligen inte rasist. Han är inte ens i närheten av att vara rasist – men han accepterar inte att hans studenter skulle ha rätt att diktera över reglerna på deras campus bara på grund av sin etnicitet. Han menar att man inte nödvändigtvis måste hålla med om vad som är kulturell appropriering bara för att de säger det. Det är hans enda brott.
Dessa studenter kräver absolut tolkningsföreträde. De uttrycker explicit att de, och ingen annan, har rätten avgöra huruvida någon är rasist. De hänvisar till sina känslor som argument. Detta är studenter år 2016 på det prestigefyllda universitetet i Yale – och deras sätt att diskutera liknar ingenting annat än en kollektiv psykos med kränkthet som främsta faktor.
Lyckligtvis är den svenska strömningen av trygga rum, tolkningsföreträde och identitetspolitik inte lika långt gången som den amerikanska – men den tar inspiration från USA, och den finns. Att vuxna individer tillåts bete sig som i videoklippet utan några konsekvenser säger någonting om vår politiska och kulturella utveckling – om vägen mot en värld där förnuft är förtryck, kollektivism är progressivitet och känslor (i synnerhet sådana av kränkthet) är det enda värde som är värt att försvara.
Domedagsprofetior åsido är det min fasta övertygelse att dessa fenomen måste bekämpas. Det måste göras med intellekt så väl som med kraft. All heder till professor Christakis som orkade resonera så pass lugnt – men om människor beter sig värre än barn är det faktiskt också helt befogat att säga åt dem att växa upp.