En av de första böcker som jag har ett tydligt minne av att ha läst helt för egen maskin är "Robinson Crusoe" av Daniel Defoe. Jag minns att jag hittade ett kantslitet exemplar av romanen i skolans bibliotek någon gång under lågstadiet, och att jag direkt fann berättelsen sanslöst spännande. Varje rast i ett par veckor tillbringade jag sittandes i en fåtölj utanför biblioteket, djupt försjunken i romanen.
Den enkla berättarstilen gjorde boken lättåtkomlig, och även om jag givetvis inte till fullo förstod den upplysningsmänniska som Robinson Crusoe symboliserade så blev jag hänförd av protagonistens förnuft och innovationsförmåga.
Jag kom att tänka på detta minne när jag i måndags läste Lars Melins debattartikel i Dagens Nyheter (18/7). Han menade i denna att skönlitteratur förvisso fyller ett visst underhållningsvärde – men att den inte hjälper unga till framgång i livet. För mig känns denna uppfattning väldigt avlägsen.
Till att börja med verkar Lars Melin ha misstagit sig gällande svenskämnets utformning i skolan i dag; facklitteraturen har en given roll. Redan i årskurs 1-3 förväntas elever läsa faktatexter och instrurerande texter. Skönlitteraturen ges givetvis ett visst utrymme – men i kombination med annat.
Mer intressant är dock de generella utsagor om skönlitteraturens roll som språkforskaren gör. Han påstår att det är uppenbart att skönlitteraturen inte hjälper människor att bygga upp förmågan att tillgodogöra sig även andra sorters texter. Varför detta skulle vara fallet beskrivs inte – men även om det är svårt att bemöta argument som inte finns vågar jag hävda att Melin misstar sig.
Skönlitteraturen stimulerar fantasti och tolkningsförmåga, och lär oss att reflektera över vad vi läser. I en tid där informationen är obegränsad är denna förmåga omistlig. Den viktigaste nyckeln till att kunna tillgodogöra sig texter är ju dock givetvis själva läslusten. Grundfrågan handlar om hur man bäst stimulerar ett barns läslust – med en rapport eller en roman.
För mig utgjorde debattartikeln kanske främst ett humorinslag. Lars Melins förenklade beskrivning av skönlitteraturen – där antydning trumfar klarhet, dekorationer premieras framför resonemang och orsak-verkansamband inte behandlas – är nämligen närmast parodisk.
Jag, som under under sommaren har haft nöjet att åter läsa den fantastiska romanen "Och världen skälvde" av Ayn Rand, kunde inte annat än att brista i skratt när jag läste detta. (De som har läst denna bok, eller något annat verk av Ayn Rand, vet att hon kan vara den författarinna som bäst bevisar att skönlitteraturen inte behöver hålla sig inom dessa ramar.) De svepande uttalanden om skönlitteraturens beskaffenhet som gick att finna i debattartikeln kan bara göras av någon som har läst för få bra romaner.
Givetvis behöver facklitteraturen och skönlitteraturen komplettera varandra. Kontentan är dock denna: Ju mer man läser, desto bättre blir man på att läsa. Vi behöver fler barn som sitter försjunkna i romaner under raster och lov – inte färre.