Politik är att vilja, brukar det ibland heta, och de flesta verkar tycka att det är helt i sin ordning. När vi talar om en god politiker talar vi inte sällan om vilja, vision och handlingskraft – och när tillvaron ter sig ur balans bönfaller vi honom att "göra någonting". I tider av samhällsproblem och mellanmänskliga utmaningar tenderar vi att sätta vårt hopp till politiken, eller åtminstone delge den vår indignation när berörda myndigheter inte gör som vi vill. Frågan är hur sunt det egentligen är.
Visst finns det vissa vitala samhällsfunktioner för vilka centralstyrning lämpar sig bättre än för andra. Statens löfte om att skydda sina medborgares rättigheter från inre och yttre hot bör med nödvändighet hållas. En grundläggande rättssäkerhet bör alltid råda, och i detta kan viss planering av infrastruktur behövas. Inom dessa områden ser jag gärna en hög ambition.
Men det finns även en väldans massa saker som politiker inte borde ägna sig åt. Att försöka styra över människors livsstil i folkhälsans namn är en sådan; att finansiera konst och kultur en annan; att skapa jobb en tredje. Inom dessa områden, och andra, önskar jag snarare att politiker hade färre visioner. Inom vissa områden borde de kanske inte vilja någonting alls.
Jag har förståelse för önskan att lösa all världens dilemman; känslan av att vilja skapa det goda samhället. Problemet är att sådana utopier sällan tar hänsyn till enskilda individers egna viljor, drömmar och mål – och är inte de det viktigaste? Om man låter dem stå i centrum upptäcker man snart att det inte går att skapa en perfekt värld politiskt. Politik är det möjligas konst – men de värden som de flesta av oss eftertraktar är inte möjligt att tvinga fram ur centralstyrning.
Ibland tänker jag att det inte är så konstigt att människor drabbas av politikerförakt. Är det inte fullständigt följdriktigt, när makten över de allra flesta områden koncentreras, att många beslut kommer att vara till besvikelse? Vår stora tankevurpa i denna missnöjdhet är att rösta fram någon som vill bestämma över precis lika mycket, men lite annorlunda, istället för någon som vill begränsa sitt mandat. En offentlig makt som fokuserade på att sköta de vitala samhällsfunktionerna, men lämnade allt annat därhän, hade troligtvis bättre kunnat möjliggöra en verkligt gott samhälle.
De som bäst kan förverkliga människors viljor, drömmar och mål är nämligen människor själva. När vi skapar för vår egen skull och samarbetar på frivillig basis istället för att vänta på att någon annan ska "göra någonting" åt vår tillvaro kan vi åstadkomma fantastiska saker. Det bästa i världen är inte skapat av politiker, utan av enskilda individers vilja i kombination med friheten att själv få följa den.
Lika förnuftigt som det är att vilja förverkliga sina egna drömmar, lika osunt är det att försöka skapa en utopi för alla. Politiker har försökt i alla tider utan att lyckas – och nu kanske det är dags att vi provar någonting annat. Låt politiken sköta ramarna för ett fungerande samhälle, men lämna visionerna åt var och en.