”Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är. / Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här. / Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord / När vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.”
Så låter den klassiska adventspsalmen från 1984, skriven av Stewe Gårdare – och visst är julen, trots den i övrigt ganska mörka vintern, en tid av ljus och värme. Inte bara på grund av de ljusdekorationer som pryder gator och torg och de stjärnor och adventsljusstakar som lyser upp inne i husen – utan även tack vare människans ljus och värme.
Julen verkar förstärka några av våra ädlaste egenskaper – som kärlek, omtanke och omsorg. Få högtider uppfattas som så varma och vänliga som denna. I ett första led tar vi förstås hand om våra nära och kära. Vi pysslar om varandra, ordnar med julklappar och samlas kring bakning och annat julstök. Vissa traditioner är mer allmängiltiga – som granen i vardagsrummet och gröten på morgonen. Andra är mer personliga – som speciella spel och lekar på kvällen eller lokala delikatesser på julbordet. Den minsta gemensamma nämnaren är att vi lägger tid på familj och vänner.
Men även om julen är den mest folkkära och familjära av högtider, så sträcker sig omtanken längre än så. Välgörenhet står högt i kurs i juletider. Både Frälsningsarmén och Stadsmissionen i Stockholm får in nästan hälften av sina årliga hjälpresurser kring julhelgen. Kyrkor och samfund har gemensamma julfiranden för de utsatta och hemlösa. Musikhjälpen, som alltid sänds veckan före jul, har varje år sedan projektet startade slagit rekord i sin insamling. Förra året, när evenemanget hölls i Linköping, samlades över 31 miljoner kronor in.
Lokala initiativ låter oss skänka julklappar till barn som har det sämre ställt än våra egna, och genom Frälsningarméns bössor håller vi grytan kokande för de hemlösa. Varje år hör man dessutom berättelser om familjer som öppnar upp sina hem för de som inte har någon att fira tillsammans med. ”Det finns alltid plats för några till i vårt hus. Ta med en Aladdinask och upptäck julen med oss!” står det i en annons på Blocket i år.
Jag vet inte om det är pepparkakorna, tacksamheten över allt det som vi själva har eller påminnelsen om kylan och mörkret som gör det – men julen verkar bringa fram våra inre välgörare.
I ett land med en stor välfärdsstat är det lätt att inbilla sig att det offentliga löser all världens problem och att därför glömma denna människans egna värme och omtanke. Men politiken har inte förmåga – eller ens intention – att hjälpa alla med allt. Det är inte minst mot bakgrund av detta som det är så värmande och glädjande att se att våra mänskliga dygder inte är bortglömda. Under julen vädjar vi inte bara till någon annan att ”göra någonting”. Vi gör någonting själva – och vi gör det väl.
Kärlek, omtanke och omsorg är mänskliga egenskaper som människan själv behöver vårda – och julen är ett bevis på att vi klarar av det.