De flesta av oss vill göra det mesta av den tid vi har. I näringslivet är tiden också helt central. Där talar man om just in time och inte minst om produktivitet (förädlingsvärdet genom antalet arbetade timmar). Över tid kan vi följa den så kallade produktivitetsutvecklingen. Någonstans vet vi alla att den är viktig för styrkan i vår ekonomi – för företagens konkurrenskraft, jobben, skatteintäkterna och därmed för vår välfärd. Men vi vakar inte över den som över vårt eget lönekonto.
Det har de inte gjort i Venezuela heller och där går det som bekant inte så bra. Landet har olja. Det hade kunnat vara rikt, men saknar nu det mesta, från el och maskindelar till toapapper och medicin. De senaste veckorna har det rapporterats om en ekonomi i fritt fall. Det kan få oss att tro att något har hänt plötsligt. I själva verket har landets ekonomi underminerats under en lång tid. Ingen har vakat över produktiviteten.
Socialistiska experimentsamhällen är tacksamma studieobjekt. Det är inte svårt att förstå att det går åt skogen när företag och marknader inte får verka någorlunda fritt. Den moderna, lite chica radikalismen, som snarare gör fingret åt kapitalismen än avskaffar den, lyckas inte så mycket bättre än sina batong- och betonggrå föregångare. Så småningom tryter pengarna och demokratin börjar sättas på undantag.
Betydligt svårare är det att fånga de små felstegen, för att inte tala om underlåtelsesynderna, i relativt välmående blandekonomier som vårt egen.
Jag har länge retat mig på att tid inte är en faktor i svensk politik. För ett tag sedan fick jag en fråga om jag ville delta i en paneldebatt om medieutredningen. Vilken av dem, undrade jag. Den pågående förstås, men de senaste åtta åren har faktiskt mediepolitiken i sin helhet eller i delar utretts vid åtminstone fem tillfällen. Utredarna har hållit på under många långa månader. De har studerat, funderat, åkt på resor, diskuterat, skrivit promemorior och betänkanden. Politikerna har sedan läst, funderat, diskuterat, skrivit propositioner och motioner. Ändå ser det mesta ut som det alltid har gjort.
Mig veterligen har ingen försökt att mäta de politiska institutionernas produktivitet, men den är antagligen usel. Och vi ser spåren på nästan alla samhällsområden. I det stora hela tuggar våra system och strukturer på. De byts inte ut om de inte fungerar. De förändras inte i takt med tiden. De utreds och justeras på sin höjd i marginalen. Därför har vi fortfarande kvar hyresregleringen från kriget och arbetsmarknadsregleringarna från 70-talet. Och det i i en tid då vi behöver jobb och bostäder mer än någonsin.
Våra politiker samlar på underlåtelsesynder. De har skaffat sig många kor på isen. Lyssnar man noga kan vi höra den knaka, men för få oroar sig för den framtida produktiviteten. Just in time skulle vara en bra ledstjärna även för politiken. Den idén får gärna utredas. Medan tid är.