Budskapet var helt enkelt att både personal och patienter har fått nog. Jag kan förstås missta mig men för en gång skull verkade det hela komma underifrån och inte vara organiserat av något fackligt eller politiskt intresse. Det var lite befriande även om följdfrågorna naturligtvis omedelbart inställer sig: Vad gör man av ”fått nog”? Vad är det som måste göras? I vilken ände börjar man?
Det är sådana frågor som normalt hanteras inom ramen för den politiska debatten och beslutsfattandet. Men under mycket lång tid har den processen stannat vid en träta om vi överhuvudtaget har strukturella problem i våra offentliga verksamheter. Och om vi får prata om dem. Några minns säkert Göran Perssons hot om ”brännmärkning” av dem som ”talade illa om Sverige”. Något decennium senare ven piskan över Moderaterna: Inget prat om systemskifte! Sverige fungerar i allt väsentligt, menade Borg och Reinfeldt.
Därmed fanns ingen i politiken som talade om svagheterna, ineffektiviteten och behovet av genomgripande förändringar.
Tio år senare är det ganska uppenbart att det är just systemförändringar som behövs (enorma resurstillskott har inte hjälpt) och Moderaterna kommer nog snart att ha större problem med sin politiska försiktighet än vad man tidigare hade med sitt politiska mod.
Men vad värre är – det finns en mycket liten beredskap för att ta tag i det gigantiska och svåra arbete som en reformering av våra offentliga verksamheter kräver. Det offentliga Sverige är liksom busy med annat.
På tåget till Stockholm träffade jag för ett par veckor sedan en politiker från länet som ville höra vad jag tyckte om förslaget till ny regionindelning. Du får ursäkta, sa jag, men den skiter jag i och han häpnade förstås inför både mitt ordval och mitt ointresse för det som enligt förslaget ska ge ”ökad planeringskapacitet, bättre villkor för inomregional planering och organisatorisk förutsättningar för att överbrygga nationella planeringsstuprör”.
Jag stirrade honom i ögonen: Tror du på allvar att det är bristen på planering som är de offentliga verksamheternas problem? Han sökte snabbt annat sällskap.
Jag är ganska övertygad om att han vare sig han eller hans kolleger kommer att prioritera frågan varför produktiviteten i vården sjunker samtidigt som resurserna ökar. I Stockholm handlar det om närmare 20 miljarder i tillskott de senaste tio åren.
Så i väntan på verklig politisk utvecklingskraft som kan reformera våra välfärdssystem får vi – precis som söndagens demonstranter - säga att vi har fått nog.
”Inga mer pengar till byråkratin” stod det på ett av plakaten. Bra. Låt oss börja där. Alla vill minska på krångel. Ingen vill att värdefulla resurser på sjukhus och polisstationer ska slukas av administration och möten. De välskötta privata välfärdsföretagen har visat att det går att göra stora vinster genom att förenkla administrationen och ge medarbetarna större frihet.
Vi borde tacka dem istället för att jaga dem.