Subkulturer är skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Se på succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?
Fast ack, det fanns en epok när hårdrocken var jättehemsk – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent.
Det kanske är svårt att tro, men på 70-talet var moralpaniken över ungdomens entusiasm för skränig populärmusik i nivå med tidigare decenniers hets mot den då senaste orkesterflugan från USA: "Vad är jazz? …en vidrig korsningsprodukt av depraverad judementalitet och primitiv negerfröjd, en andlig pest, som förgiftar de friska källsprången i våra nordiska själar”, dundrade lektor Erik Walles i stridsskriften "Jazzen anfaller" (1946).
När den amerikanska hårdrockgruppen KISS kom till Sverige för första gången, det är precis 40 år sedan, var tongångarna inte mindre indignerade. Gissa om det blev liv i luckan! De sminkade medlemmarna och deras eldfängda scenshow drabbade vårt fosterland med besked. En hög pressklipp från turnévändan den 25-30 maj 1976 säger det mesta.
Expressen: "KISS har inget som helst med musik att göra... KISS, och allt vad gruppen står för i fråga om undertryckta aggressioner och lekar med våld och fascism, stinker".
Dagens Nyheter: "KISS spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss... KISS framträdande fungerar som våldspornografi".
Sydsvenskan: "KISS är en uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter".
Svenska Dagbladet: "Föräldrarnas fasa... Deras hämningslösa utnyttjande av våldsromantiken är motbjudande".
Under rubriken "En orgie i nazism, blod, våld och skräck" lät Aftonbladet intervjua en bekymrad psykolog som förklarade: "För osäkra, labila ungdomar är det definitivt inte bra... De flesta växer ifrån monstertidningar och grupper som KISS. Men sådana saker fördröjer mognaden".
Demoniseringen av KISS (att två medlemmar var judar hindrade inte de frekventa nazianklagelserna) var typiskt för rådande klimat. Från officiellt håll var attityden mot elgitarrer, Marshallsstackar och den kommersiella nöjesindustrin tämligen vissen. ”Högtalarmusiken med sitt väldiga sortiment… försätter lyssnarna i en situation som inte från alla synpunkter är önskvärd; den fjärmar och passiviserar honom”, hette det exempelvis varnande i Folkpartiets program "En liberal kultursyn" (1970).
Hårdrockens förkastlighet blev till och med belagt vetenskapligt. Det var en lömsk uttrycksform som ”direkt eller indirekt ligger i händerna på en profithungrig hydra, en hydra som propagerar för flykt från verkligheten in i våldets och barbariets värld”. Detta enligt Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, i boken "Musik på löpande band" som Statens ungdomsråd gav ut för skattepengar 1979.
Sveriges förmyndarindustriella komplex var inte riktigt klokt på den tiden. Lyckligtvis har vi alla - trots KISS ihållande publikframgångar på våra breddgrader - blivit mycket mognare, lugnare och förståndigare nu. Inte sant?