Situationen för Sveriges judar förefaller att ständigt behöva skildras i allt mörkare toner. Samtidigt verkar regeringen väldigt angelägen att låtsas ta itu med situationen. Det är skamligt.
De utbredda problemen i Malmö, en stad som människorättsorganisationen Simon Wiesenthalcentret har varnat judar från att besöka, är mest kända men långt ifrån unika.
Det ser likadant ut i Göteborg. Och i Umeå, där judar inte var välkomna till minnesdagen för Kristallnatten i november, vittnar Sylvia Bäckström om att väldigt få vågar vara öppna med sin judiska identitet (Expo 11/4).
Detta gäller på väldigt många håll i Sverige i dag.
Många judar känner sig mer eller mindre tvungna att dölja sin identitet. Det innebär exempelvis att inte bära kippa eller davidsstjärna, eller att tiga stilla och knyta näven i fickan när människor omkring en berättar vad som bör göras med judar och hur de egentligen är. Den som inte gör det löper hög risk att bli utsatt för hån, hot och misshandel.
2012 skrev Expressen om Sofia, en 29-årig lärarinna i Malmö, som berättade hur hon till slut kände sig tvungen att komma ut som jude efter att en elev sagt att ”vi vill döda alla judar”. Efter avslöjandet slutade en del elever komma på hennes lektioner. Sofias upplevelse är inte unik utan symptomatisk.
Sveriges höga invandring från länder där antisemitism under lång tid varit statlig politik gör att utvecklingen inte förvånar. Det ger dock en fingervisning om var man bör börja för att komma till rätta med detta.
Regeringen ger läpparnas bekännelse åt kampen mot judehatet.
Statsminister Stefan Löfven (S) höll ett lovvärt tal vid Förintelsens minnesdag tidigare i år. Överlag kan det sägas att Socialdemokraterna alltid är emot antisemitism när de talar med just judar. Men inte i andra sammanhang.
Vore det inte mer givande att påtala denna tydligen väldigt ståndaktiga hållning även när auditoriet består av människor från de grupper där judehatet är väldigt utbrett? Är det inte då läge att berätta hur allvarligt man ser från regeringens sida på exempelvis slag och hot mot judar; att regeringen och Sverige inte tolererar att människor förföljs för sin tro eller grupptillhörighet och att den som utsätter andra för det inte har en plats här?
Vore det inte läge att ta de politiker som deltar i antijudiska demonstrationer i örat offentligt och tal om att det här accepterar vi inte?
Kronan på verket torde vara att regeringen har utsett ett särskilt sändebud mot antisemitism och islamofobi. Vederbörande var nyligen i Israel och har enligt Jerusalem Post sagt att ”Löfven vill verkligen ta en ledande roll i den globala kampen mot antisemitismen” (18/6).
Regeringen har dock inte gjort något för att minska antisemitismen i Sverige. Det går inte att värja sig från slutsatsen att regeringen ser kampen mot judehatet blott som en utsmyckning och inte något som faktiskt är viktigt.