Just nu är det Boris Johnson, Londons förra borgmästare, som sticker ut. Han har, efter att först ha tvekat, ställt sig i spetsen för utträdesfalangen. Det verkar framförallt ha skett därför att han vill efterträda David Cameron som partiledare och premiärminister. Han chansar på att Brexit vinner, vilket skulle tvinga Cameron att avgå.
Han använder argument i bästa Donald Trump-klass som att Europas enande egentligen är ett Hitler-påhitt. Jag känner igen argumentet från vår egen folkomröstningskampanj inför medlemskapet på 1990-talet. I själva verket har ju EU tillkommit för att förhindra ett upprepande av 1900-talets två katastrofer, de båda världskrigen.
På ett egendomligt sätt har opinionen snurrat runt så att medan det först var en högerregering som ville föra in Storbritannien i den europeiska gemenskapen, medan labour var emot, så är det nu framförallt på högerkanten som motståndet mot medlemskapet finns. Fast många misstänker att labourledaren Jeremy Corbin som står långt till vänster egentligen fortfarande är EU-motståndare trots att han ställt upp för fortsatt medlemskap. Hade han valt att gå emot hade nog hans parti spruckit.
EU-motståndarna hänvisar gärna till Norge som exemplet på hur bra det går att stå utanför. Det är bara det att Norge har ett avtal som tvingar dem att följa nästan alla EU-regler, men inte får vara med och bestämma om dem. Ett av få undantag som norrmännen har gör det möjligt för dem att skydda sitt jordbruk mot importvaror. Hur bra det är kan man diskutera. Massor av norrmän reser över gränsen till Sverige för att handla mat därför att priserna på hemmaplan är skyhöga och sortimentet mycket sämre än i Sverige.
Förhoppningsvis blir det trots allt majoritet för att Storbritannien ska stanna i EU. I annat fall är risken stor att Skottland bryter sig loss. Skottarna vill nämligen vara kvar i EU, samtidigt som många av dem är sura på att styras från London.
Folkomröstningar är ett elände som väldigt sällan löser några problem utan istället permanentar dem eller skapar nya problem. Kärnkraftomröstningen i Sverige är ett avskräckande exempel. I Storbritannien lär det konservativa partiet få leva länge med att en rad av dess ledande politiker ställt sig på olika sidor i kampanjen.
Nyligen röstade holländarna nej till ett frihandelsavtal mellan EU och Ukraina. Vad det betyder i praktiken är oklart, likaså om det verkligen var av motstånd mot att knyta Ukraina närmare EU som majoriteten röstade som den gjorde.
Cameron trodde att han med sin folkomröstningsidé skulle kunna göra slut på de inre striderna i sitt parti. Det blir säkert tvärtom.