Bland Donald Trumps tidigaste utfall var det mot de papperslösa mexikanerna i USA. Mexico har skickat oss sina våldtäktsmän, knarkhandlare och våldsbrottslingar, påstod han. Senare kom idéerna om de farliga muslimerna. Inga sådana skulle släppas in i landet, har han hävdat. Nicolas Kristof, kolumnist i New York Times berättar om en effekt av denna förkunnelse i hans gamla hemstad i Oregon. I stadens gymnasium mobbas nu hämningslöst ungdomar med latinamerikansk eller muslimsk bakgrund. De utsätts för våld och hotelser.
Det är en iakttagelse som är viktig det här året när vi i Sverige firar 250-årsjubileet av världens första tryckfrihetsförordning (som givetvis kort därefter avskaffades av kung Gustav III). Tanken på en rätt till tryckfrihet och därmed yttrandefrihet dog inte med kungens ingripande.
Men yttrandefrihet är inte utan konsekvenser. Och de är inte alltid goda. Påståenden om brottslighet inom en viss grupp förvandlas lätt till en misstanke om att i princip alla i gruppen är brottsbenägna. Ju oftare sådana misstankar framförs desto större är risken att de blir utstötta och att några obalanserade individer eller ännu oftare gäng tar på sig att göra livet så surt för dem att de ska ge sig av.
Det finns ett par uttryck som jag tycker särskilt illa om. Det ena är ”sådant får man ju inte säga”. Det andra är att vissa åsikter (underförstått sådant som jag tycker) inte är ”politiskt korrekta”.
För det första är det ganska lite som man inte får säga. Och om man inte får det finns det ofta goda skäl för det. Det finns alltså goda skäl till försiktighet med nedsättande uttalanden om olika folkgrupper därför att ju oftare sådant sägs desto sannolikare är det att det leder till otäcka konsekvenser för alldeles oskyldiga människor.
Det sägs av somliga att rasistiska och andra fördomar inte ska gömmas undan utan måste få komma ut i ljuset så att de kan bemötas av dem som är klokare.
Men så fungerar det inte. Istället är det ofta så att de som bara vagt är negativt inställda till en viss grupp människor får sina fördomar förstärkta när de märker att andra öppet uttalar dem. Och de låter sig sällan påverkas av att fördomarna bemöts.
I ett gott samhälle måste det därför vara så att vissa saker inte får sägas. Inte så att det ska vara förbjudet, men så att de flesta människor accepterar att man bör undvika att sprida dåligt underbyggda åsikter.
Som tidningsutgivare vägrade jag därför att publicera insändare som gjorde svepande uttalanden om flyktingar. Det ledde till anklagelser mot mig om censur. Men censur är när en myndighet förbjuder vissa uttalanden. En tidningsredaktör har alltid rätt att bestämma vad han vill se i sin tidning.
Jag ogillar också det hånfulla uttrycket att vissa åsikter inte är politiskt korrekta. I ett civiliserat samhälle finns det normer som inte bör överskridas. Det har egentligen ingenting med politik att göra.
Yttrandefriheten är en oskattbar tillgång. Där den finns är det också uppenbart att den kan missbrukas. Om missbruk är omöjliga finns inte heller någon verklig frihet.
Det betyder inte att missbruk bör uppmuntras.