Det är väl få personer som missat att det har varit sommar-OS. Olika VM och EM passerar ofta mig men det är något speciellt med olympiska spel, dess omfattning och historia. Det är roligt att följa och spelen är något som förenar, att prata om och att glädjas med de svenska framgångarna. Eller att heja på en särskild idol.
Och att överraskas. Själv blev jag sittande vid brottning, när jag skulle se hästsport. Måste medge att jag kunde fascineras även av denna knöliga men snabba gren – och av duktiga tjejer.
Det är otroligt hur lätt det är att känna delaktighet i sport. Och inom idrotter man själv aldrig utövat. Jag undrar vad det är som gör det lätt att fastna vid TV:n, surf-plattan eller tidningsreferaten. Är det att vi gillar att heja fram de svenska idrottarna? Att det är ok att vara nationalistiskt och kollektivt stolt över ett dundrande tjej-fotbollslag, en ödmjuk och fantastisk simmare eller hårt satsande ryttare?
De allra flesta inser vilken oerhörd ansträngning, disciplin och uppoffring det ligger bakom framgångarna. Att det är långsiktiga planer, som involverar många olika aktörer. Och att de flesta soffpotatis-medelmåttor som jag kan känna beundran, väl medveten om hur tuff korpfotbollen är eller hur flåsigt det är att springa längre än 300 meter.
Vi, alltså jag, är med som åskådare och beundrar inte bara framgångarna utan också insatserna och gläds över goda resultat – som inte alltid är självklara. Det är så mycket som måste stämma. Formtopp, vädervindar ibland, domaren, motståndarna. Vi kan förstå detta och vi unnar våra idrottsutövare all framgång, och lider med de som inte fullt ut klarar målen.
Tänk om detta gemensamma frambärande kunde överföras på exempelvis företagandet och forskningen. Att vi gemensamt kunde vara lika glada och stolta när något svenskt företag eller viktigt patent skördar framgångar och bidrar till goda resultat – för långt mer än bolaget/institutionen och dess medarbetare och ägare.
Jag tänker på detta när exempelvis debatten om vinster i många kvinnodominerade företag nu debatteras. Varför finns inte samma patriotiska vilja att se fler företag lyckas, att uppskatta entreprenörer som ägnar timmar, dagar och år åt nytänkande, engagemang, investeringar för att bli ännu lite bättre på en stenhård marknad?
Är det för att många aldrig varit i närheten av företagande på samma sätt som vi faktiskt hoppat längd, tvingats kasta kula och någon gång försökt föra en farkost över vatten? Att vi vet att för att vara allra bäst måste man fullkomligt hänge sig åt sporten – samt ha talang och en del annat också – men inte riktigt förstår oss på entreprenörsinsatser, för vi har inte svettats över budgetalternativ, ritningar eller säljorganisationer i vår ungdom?
Tänk om det fanns som Friskis&Svettis för företagande, med mer av folklig förankring och ”pröva-på” som i vardagsgympa – skulle det skapa större förankring för entreprenörskap och innovationer allmänt? Jag vet inte men jag hoppas att Östergötland framöver kan få fram fler fantastiska idrottare som Stina Blackstenius. Och också hitta motsvarigheter och hyllande av företagare och forskare som varje dag kämpar för att lyckas i vårt län och för vårt land.