Vem från Vadstena åker i sin ungdom till Strömsund, Tranås, Hofors och Falköping? Ungdomspolitiken gav mig insikt om att Sverige ser olikt ut. I min yrkesbana gav jag Gävle en chans och övergav Linköping! Senare, som representant för Sverige, har jag fått komma till olika städer såsom Naypyidaw, Mogadishu och Klaipeda.
Att resa är ofta en utmaning, inte minst för pendlare. Kommer tåget i tid, varför finns det aldrig sittplats på bussen? Resan kan också vara ett sätt att utmana sig själv. Resan innebär rörelse, med ändrad geografisk position kan vi öppna våra sinnen. Resan ger utrymme att planera, jämföra och fundera. Vi utsätter oss för att möta nya människor, att något nytt kan hända utanför hemmets invanda vrå.
Varje gång jag ska resa är jag helt hopplös. Packar sent, som om jag tvekar att åka. Jag tillhör de lyckliga som tycker borta bra, hemma bäst! Väl iväg är jag mer nyfiken, mer reflekterande. Det är resor som tydligast har präglat mig. Jag kommer glasklart ihåg då jag i tjugoårsåldern på bilfärd mellan Vadstena och Väderstad, precis där Tåkern glimtar, insåg att jag ville göra mer av politiken.
Några år senare, på tidigt 80-tal, när jag själv för första gången flyger över Europa och blir så tagen av vad jag vet (det jag läst om krig och återuppbyggnad) men också det jag ser (hur vackert, olikt och sammanflätat det är). Det gav mig oanad kraft att utmana den arbetsgivare som jag var på väg till (en fransk diplomat som anställt mig som au-pair) kring Sveriges roll i det europeiska samarbetet. Han tyckte inte att vi svenskar hörde hemma i EU, det tyckte jag. På den vägen är det.
Människor reser till destinationer, bekanta och okända, till jobb, fritidsaktiviteter eller skola varje dag men också till andra sidan jordklotet. Till det som ger något; inkomst, kunskap, upplevelser, vänner. Men det finns också människor som reser bort från något. Som kanske tvingas bort från något de tycker om – eller reser för att komma undan något som de absolut vill lägga bakom sig.
I alla tider har människan vandrat, rört på sig sedan vi lärde oss gå. I vår tid gör teknologin det möjligt att transportera produkter, pengar och tankar blixtsnabbt från en plats till en annan. Vi behöver inte röra oss för att ta reda på senaste nytt och kyrkbackens centrala roll i Östergötlands utveckling är förbi.
Men vad händer med våra samhällen och oss själva om vi slutar röra på oss i tid och rum? Om vi försöker förhindra vissa från att få röra sig? Tänk om det framöver blir färre förundrat att fortsatt kunna utmana sig själv, förkovra sig, röra sig för att se, handla, lära genom att kunna resa. Och för att göra framtiden bättre för sig själv och världen.
Jag skriver detta på ett plan från Geneve med olika tankar i huvudet, likt de höga och snötäckta Alperna på ena sidan och de öppna, platta vårlika slätterna på den andra. Och jag vet att ni läsare, likt mig, har minnen av resor man drömt om och resor man aldrig skulle velat ha gjort, med er. I den andan tänker jag fortsätta skriva, det bestämde jag på denna resa! Vi ses igen – en vanlig resefras som kan tolkas som en förväntan, löfte eller ett hot!