- Hur realistiskt är det där? frågade TT:s rymdreporter Owe Nilsson skeptiskt och nickade mot en PowerPoint-bild där det stod ”En svensk till Mars på 2030-talet.”
Platsen var riksdagens presscentrum på dagen tio år efter att Christer Fuglesang blivit Sveriges förste och hittills ende astronaut. Frågan var riktad till honom.
- Väldigt realistiskt, svarade Fuglesang omedelbart. Owe Nilsson nickade lite förvånat och skrev citatet i en TT-artikel som fick rubriken Liberalerna vill till Mars.
Det var jag som bjudit in till pressträffen för att berätta om några rymdpolitiska förslag. Med mig hade jag Christer Fuglesang och 17-åriga gymnasieleven Eleonora Svanberg från Linköping. Svanberg är medlem i Astronomisk Ungdom och vill bli första svensken på Mars. Vid sju års ålder väcktes henne rymdintresse när Sverige fick sin första astronaut. Nu vill hon inspirera andra på samma sätt och var därför med oss på pressträffen.
Frågan är inte varför hon vill åka till Mars, utan varför man inte skulle vilja åka till Mars, sa hon. Men det är ändå en berättigad fråga, vad ska människan till Mars att göra, har vi inte nog med utmaningar och problem här på jorden?
Det finns många skäl. Ett är defensivt. Livet här på jorden är skört. De senaste cirka 450 miljonerna år har mellan 75 och 96 procent av allt liv utplånats vid fem olika tillfällen. Det mest kända tillfället är meteoritnedslaget som dödade dinosaurierna. WaitButWhys Tim Urban menar att om hårddisken kraschat fem gånger senaste tiden är det en bra idé att göra en backup. Backupen till mänskligheten är en självförsörjande koloni på Mars.
Det offensiva skälet finner jag mycket mer attraktivt. Om vi zoomar ut rejält och tänker på mänsklighetens tiden här på jorden, eller för all del allt liv här på jorden, så har vi bara bott här. Aldrig någon annanstans. Vi är en ras som bor på en planet. Om vi tar oss till Mars och etablerar en självförsörjande koloni så har vi ändrat det. Ingenting i mänsklighetens historia skulle vara större. Neil Armstrong kallade det första steget ut på månens yta för ett jättekliv för mänskligheten. Det hade han rätt i, men vi bor inte kvar där. Vi hälsade på några gånger. Om en del av mänskligheten bor på en annan planet så har vi tagit ett ännu större kliv. Vi är då en multiplanetär ras.
Frågan kvarstår, varför ska vi göra det? För att mänskligheten alltid har sökt sig framåt, alltid utforskat. Att åka till Mars och etablera sig där blir vårt största äventyr någonsin. Något att samlas kring. Ett positivt mål att jobba för tillsammans. Som hjälper oss lösa problem på jorden. Just därför bör Sverige också bidra. Den svensk som åker till Mars skulle vi vara väldigt stolta över och arbetet för att komma dit kunde bli ett gemensamt projekt som för både vårt land och mänskligheten framåt. Tusentals innovationer kommer behövas, varav de flesta också kommer till nytta för oss på jorden.
Eleonora Svanberg från Linköping personifierar den framåtandan. Hon andas optimism och vilja. Det behöver vi mer av på jorden – och på Mars.