Mathias Sundin: Vår tids diktatorer jobbar smartare

1974 störtades Portugals diktator och en demokratiseringsvåg började rulla över världen.

Foto: Maxim Shipenkov

Politik2016-05-10 20:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

17 år senare, 1991, hade antalet demokratier ökat från 41 till 76. Det var året Sovjetunionen rasade samman efter att ett antal kommunistdiktaturer i Östeuropa fallit. Trenden fortsatte även efter det. Diktaturernas framtid såg blek ut. Men de auktoritära ledarna har utvecklats och gjort en comeback. De är smartare nu, förstår att det är svårare att komma undan med att bete sig som Nordkoreas ledare. Att kalla sig Deutsche Demokratische Republik och samtidigt ha en mur som stänger in folk lurar få.

Vi måste lära oss förstå hur dessa nya förtryckare jobbar för att se igenom och avslöja deras lögner, för de lyckas även lura oss till viss del. Inte sällan ser vi rapporter i svensk media om hur populär Vladimir

Putin är hos ryssarna, bara för att någon opinionsmätning hävdar det. När kommunistpartiet tidigare vann med 99 procent av rösterna var lögnen uppenbar, men när Putin vinner med drygt 60 procent är det inte lika glasklart. Dessutom intygar valövervakare att saker och ting i huvudsak gått rätt till på valdagen.

Det är dock inte på valdagen fusket sker. Det kanske inte ens är något större valfusk överhuvudtaget. Problemet ligger i att media kontrolleras och att ingen verklig opposition tillåts. Inte genom att totalförbjuda kritisk media, utan genom att bara tillåta det i väldigt begränsad omfattning. Att Vladimir Putin bara får 60 procent av rösterna är inte en indikator på att han har begränsad makt. Han har nästan lika mycket makt över sitt folk som Sovjetunionens ledare.

Ett annat exempel är Hugo Chavez i Venezuela. Han har använt valen som ett vapen. Som ett medel för att stärka sin makt. Sitt första val vann han med i huvudsak demokratiska medel. Ingen kan anklaga honom för att sakna karisma och valbarhet. Det första han gjorde som nyvald president var att använda sitt väljarmässiga kapital till att pressa igenom en förändring av konstitutionen, som i sin tur gjorde att han stegvis kunde börja ta kontroll över medier, domstolar, oljetillgångar och andra maktmedel.

Med en ännu starkare ställning kastade han sig ut i nya val och folkomröstningar för att steg för steg ändra ytterligare lagar, stärka sitt eget parti i parlamentet och ge sig själv ännu mer makt. Oppositionspartier tilläts men deras möjligheter att bedriva en effektiv opposition begränsades på en rad sätt.

Ett litet exempel är att Chavez tog kontroll över valmyndigheten, som underlät att berätta hur valdistrikten skulle se ut innan kort före valet. Chavez kandidater läckte man uppgifterna till, men oppositionens kandidater visste inte ens vilka väljare de skulle försöka nå. Inte en stor sak, men addera hundratals hinder större eller mindre så är det inte lätt att besegra en sådan motståndare. Chavez makt var inte absolut, men den var stor.

Denna utveckling beskriver William J. Dobson i boken "Dictators Learning Curve" och det är många som borde läsa den, för att bättre förstå hur de nya, smartare, förtryckarna jobbar.