Det kan tyckas som en enkel levnadsregel, men om det tillämpades på politikens område skulle underverk kunna åstadkommas. Eller åtminstone någon form av förbättringar.
Det svenska samhället är byggt utifrån att problem i möjligaste mån ska undvikas och förebyggas. När det väl skiter sig, så blir det däremot knepigare. Då frågar sig alla: Hur kunde det bli så här? En förvisso relevant fråga, men det vore kanske bättre att ställa saker till rätta.
Vi är inte mer än människor med fel och brister, men också med förmåga att fatta beslut och göra olika val. Så när hela samhället valt att göra fel, kanske det är dags att välja om?
Det har under lång tid varit känt att arbetsmarknaden och bostadsmarknaden inte riktigt fungerat så väl. Arbetslöshet, ineffektiv arbetsförmedling, påhittade traineejobb och samtidigt bostadsbrist, andrahandskontrakt och varningar för prisbubbla. Så blir det när utbud och efterfrågan inte kan mötas.
Cynikern kan konstatera att det är vad vi kan förvänta oss, idealisten kräver förändring!
Det är en väl bevarad offentlig hemlighet att både socialdemokratiska och borgerliga regeringar hjälpts åt att reformera DDR-Sverige till ett land som numera i många avseenden fungerar bättre än flera andra EU-länder. Forna tiders regleringar och statliga monopol har i flera fall ersatts av marknadslösningar och ökad frihet. Det har i allt väsentligt fungerat bra.
Men även privatisering och avreglering är politiska processer och sådana kan, som bekant, slå fel. Då finns all anledning att vårda reformerna, justera det offentligas ansvar och gå vidare; däremot inte att blicka tillbaka till den tid då problemen med ineffektivitet och brist på valfrihet inte kunde lösas eftersom de helt enkelt inte kunde upptäckas.
I efterhand går det att konstatera att om arbetsmarknaden och bostadsmarknaden också hade reformerats för att vara mer anpassade till verkligheten så hade dagens problem i varje fall varit mindre i omfattning och inte lika akuta.
När det gäller grundläggande väsentligheter som mat och kläder så behöver inte människor gå hungriga och oskylda. Företag tjänar pengar på att förse kunderna och konkurrens leder till bättre villkor för konsumenter. 240 av Sveriges 290 kommuner uppger att de har bostadsbrist och det råder inte precis överflöd i övriga kommuner heller. Nyanlända fick tak över huvudet på flyktingförläggningar tack vare privata insatser och driftiga entreprenörer. Men permanent boende saknas. Är det ett problem? Ja. Kan mer politik lösa det problemet? Nej.
Vad kan då göras? Något givet svar tycks inte finnas. Så varför ändå inte överväga att lätta på en hel del regler som omgärdar bostadsbyggande?
Ett enkelt försök vore att tjugo tvillingkommuner parades ihop. Norrköping jämförs med Linköping. Åtvidaberg med Vimmerby etc. I det första fallet får det byggas fritt, helt enligt fastighetsägarens önskemål och hyran är också fri. I det andra fallet fortsätter allt enligt nuvarande regler. Så kan vi över tid jämföra utvecklingen. Vad finns det att förlora?