Det påståendet stämmer 54 procent av svenskarna in i, enligt en Novusundersökning från juni. Samtidigt säger regeringen att kurvorna pekar åt rätt håll. För två år sedan var det tvärtom; då gick Alliansen till val på att Sverige var bäst i EU, medan Socialdemokraternas valslogan var att ”något håller på att gå sönder”. Exakt vad som höll på att gå sönder och om det i så fall skulle ha reparerats vid det här laget, är svårt att med säkerhet uttala sig om. Men den vaga eller påtagliga känslan att något är fel, är det fortfarande många som delar.
Åter till frågan: Vad är fel? Det finns många enskilda svar. Skatterna, polisbristen, migrationspolitiken, bostadsbristen, välfärden, klimatet, företagsklimatet. Gemensamt för dessa skulle jag vilja påstå är två faktorer.
Den första är att det finns väldigt många lagar och regler som kringgärdar allt det vi uppfattar som problem. Den andra är att det framstår som att straffen för att bryta mot dessa regler står i omvänd proportion till vad majoriteten uppfattar som brottets art.
Det är sannolikt ingen som menar att det ska vara förenligt med straffrihet för den som kastar sten på räddningstjänsten. Ytterst få anser att det är rimligt att utvisa en person som försörjer sig själv och sin familj. Ändå sker detta, ifall fack och Migrationsverket anser att så bör ske (väl beskrivet av Catarina Kärkkäinen i Corren 8/9), samtidigt som vi läser att polisen står handfallen inför bilbränder och stenkastare.
Ett liknande mönster finns inom det mesta av det offentliga Sverige. Det finns lagar, regler, föreskrifter, instruktioner, policys, rekommendationer, riktlinjer, handlingsplaner, värdegrunder och anslagstavlor.
Men ord spelar mindre roll än handling. Så det är när alla dessa ord kommer i kontakt med verkligheten som hållbarheten prövas. Och det är nog just där det brister? Ingen tar ansvar på riktigt eller står för det som gäller.
När vi medborgare inte får se eller höra att en handling är rätt eller fel, alternativt när något fel inte åtgärdas, ja då blir vi såklart bekymrade, oroliga, förbannade. Forna tiders kritik mot den svenska byråkratin gick ut på att den var småttig, petnoga, orubblig, ja rentav löjlig. Men den offentliga sektorn ska vara lite stel och oföränderlig om den ska upplevas som rättssäker, inte göra skillnad på folk och folk. Och framförallt inte för att bli populär, utan för att säkerställa att saker och ting går rätt till. Där brister det idag.
Lagar och normer är viktiga. Det skapar förutsebarhet och långsiktighet. Om det som gäller i dag också anses gälla i morgon, kan vi känna trygghet. Ett samhälle där människor som sköter sig och gör sitt bästa upplever sig motarbetade, är ett icke fungerande samhälle. På samma sätt är det där vissa människor uppenbart kan strunta i vad det är som gäller, utan att det blir någon påföljd. Så kan vi faktiskt inte ha det. Staten bör lämna fria och ansvarsfulla människor i fred och i stället ägna tid, energi och resurser på att stävja dem som hotar andras frihet och trygghet.
Låt oss göra svenska staten lite tråkigare och mer allvarlig, på det att hela samhället ska kunna utvecklas och gå åt rätt håll.