”En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror att de har fått den största biten.” Citatet tillskrivs Winston Churchill, en man mer berömd för att inte falla för frestelser uppdukade av motståndarlaget. I filmen ”Darkest Hour” porträtterar giganten Gary Oldman Churchill, några dagar i hans första tid som premiärminister vilka sammanfaller med Tysklands intåg i Frankrike 1940.
Winstons styrka och kompromisslöshet exemplifieras av att antagonisterna på hemmaplan så när lyckas övertala honom att sätta sig vid samma förhandlingsbord som Hitler – med Mussolini som medlare! I sista stund ångrar sig premiärministern (”man kan inte resonera med en tiger när man har sitt huvud i dess mun”).
Filmen är en hyllning till den obeveklige brittiske ledaren, som i slutet fick rätt. Historien skrivs som bekant av de som segrar – också det ett uttryck som Churchill påstås ha myntat.
Dagens svenska politiker tvingas inte bolla förslag av riktigt samma dignitet på liv och död, som de europeiska ledarna under 1940-talet. Ändå skruvas i dag ofta kompromisslösheten upp till orimlighetens brant i de frågor som faktiskt ligger på bordet. Frågor som så här i fredstid skulle vinna på att genomgå en så pass rejäl knådning i det politiska maskineriet att inget seriöst parti ser någon poäng med att ta upp dem igen under överskådlig tid.
Jag syftar exempelvis på höghastighetsbanornas framtid, gängkriminaliteten och nu senast energiförsörjningen. För Sverige oerhört viktiga spörsmål, där ledande politiker hellre flyr med händerna för öronen, än sätter sig ner och lyssnar på varandra.
Jöken! kanske någon nu protesterar. Januariöverenskommelsen mellan regeringen, Centern och Liberalerna gav väl verkligen prov på kompromissvilja? Absolut. Så blev också resultatet i huvudsak bra, trots att inget parti (utom möjligen C) verkar särskilt nöjt – i enlighet med kompromissens natur! Men nu tycks viljan till konstruktivitet ha runnit av, vilket är beklagligt för oss som i avgörande framtidsfrågor önskar politisk stabilitet och långsiktighet.
I sitt krigskabinett valde Churchill att omge sig med motståndare. Runt ett bord med ja-sägare kommer sällan alla sidor av en sak fram. Att vara folkvald innebär inte bara plakatpolitik och ångvältstaktik. Politik är också ett hantverk där förhandlingsteknik och fingertoppskänsla är användbara egenskaper för att få en så stor bit kaka som möjligt.