Under historiens gång har nämndemannasystemet funnits i många olika namn och former i sammanhang där rättvisa och domar skipats. Åldermän, eller tolvmän som de kallades i häradsdomstolarna, tolkade och rådgav enligt gammal germansk lag eller landskapslagar. Där åtnjöt de god respekt och sågs alltjämt som det sunda förnuftets röst under en lång period av Sveriges historia.
Det rådde en generell konsensus om att visa människor kunde tolka lagar och regler som funnits många generationer tillbaka, detta kan man knappast säga om medborgares tilltro till dagens politiska nämndemän.
Det råder oftast ingen debatt om att enväldiga monarker och diktatorer är dåliga ur ett rättssäkert perspektiv. Att den lagstiftande ska döma och uttolka sin egen lag leder otvivelaktigt till att tveksamma och omoraliska domar kommer utdelas.
Så varför reagerar inte fler när detsamma skulle kunna sägas om dagens nämndemannasystem? Nämndemännens roll ska vara det sunda förnuftet och den vanliga medborgarens röst i rättskipningen, detta kan inte garanteras genom att politiker tillsätts på denna position.
Politiker är allt som oftast inte folkets röst. Politiker är (uppenbarligen) politiskt färgade med förmodade övertygelser, vilket visserligen ger dem viss auktoritet på att säga sig vara folkets röst i den lagstiftande församlingen. Detta borde dock inte ge dem rätt att kalla sig folkets röst i justitieapparaten.
Liberalerna lade nyligen ett förslag angående att nämndemännen ska rekryteras av domstolsverket istället för av de politiska partierna. All heder åt detta förslag som inte kommer en dag för sent, dock finns det ingen garant att domstolsverkets tillsatta nämndemän kommer sköta uppdraget bättre. För att kunna bli utsedd nämndeman kommer då medborgare förmodligen behöva skicka in intresseansökan om positionen, vilken är en faktisk maktposition. Detta ska man vara aktsam över, då människor som söker sig till makt sällan borde ha den.
Christian Dahlgren skriver i Corren 17-03-08 att nämndemannasystemet i sig borde ifrågasättas, då den bakomliggande tanken är feltänkt. Dahlgren skriver att en rättsstat inte borde tillåta folklighet och ett lekmannamässigt inflytande på en sådan strikt disciplin som rättskipning, vilket man kan sympatisera med. Dock är tanken god med en granskande ventil av sunt förnuft i rättsväsendet - även om detta förmodligen klaras mycket bättre av oberoende jurister eller liknande experter.
Nämndemannens roll har under historien gått från att vara den samlade kunskapen och rådgivare för att senare gått vidare till att också vara med och döma. Att det numera är politiker som sitter på densamma stol som den aktade åldermannen satt är en tragisk utveckling, då sunt förnuft och historiskt medvetande inte är en garant bland de folkvalda.
Det borde vara en självklarhet att ta bort politiken ur rättsväsendet, men för säkerhets skull borde man förmodligen ta bort nämndemannasystemet i sin helhet.