Sliten småbarnsmamma är en kliché. Jag är likafullt en sådan.
En morgon tar jag sats, trots att det är bråttom till dagis och kontor.
Länge nog har det värkt i händerna. Länge nog har jag sträckt mig som en pianotråd mellan jobb och hem - nu går det inte längre.
På vårdcentralen svarar en sjuksköterska. Hon meddelar raskt att jag ska ta kontakt med min företagshälsovård (tur att jag har en), att jag ska köpa några grejor på apoteket och börja käka Ipren.
Lika plötsligt är samtalet över. Jag är bortföst av landstinget, och jag är mållös.
Jag som ville träffa en läkare. Äntligen kolla järnbristen. Äntligen tala fritt om mig!
Nästa natt ligger den självömkande mamman vaken i mörkret. Vad vet telefonrösten om bakgrunden till värk i mina händer?
Det här tänker jag - snäll skattebetalare sedan många år - inte förlåta.
Känner fler sig lika ovälkomna som jag, då kommer skattemoralen snart att urholkas. Och så försämras vården i en ond cirkel.