Så länge den råder är den närmast osynlig. Tidsandan.
Som exil-est minns jag en skärva av min barndom så här, tidigt 1980-tal:
Våra grannländer, de baltiska staterna, hade uppslukats och raderats från Östersjökartan. Ingen talade om dem, om de sovjetiska sökarljusen som svepte längs minerade kuster. Ingen mindes namnen på fängslade dissidenter, hjältar på mentalsjukhus.
USA och Sovjet var "lika goda kålsupare". "Baltfascister" var i vissa kretsar begreppet för dem som hävdade rätten till självbestämmande i Tallinn, Riga och Vilnius.
Ett exempel på efterkrigstrauma och kollektiv bortträngning i det svenska folkhemmet.
Vilken är dagens tidsanda? Vilka är vår tids undanträngda vetskaper, våra osynliga synder?
Kanske den skamliga behandlingen av psykiskt sjuka sedan institutionerna lades ned runt om i Sverige. Hemlösheten. Den hårdföra flyktingpolitiken.
I hela västvärlden bortser vi naturligtvis också från de globala välfärdsklyftorna, från att det lika gärna kunde vara vi som dog i barnsäng eller flydde för att få vatten.
Tills nyligen struntade vi dessutom i miljöförstöringen, klimatförändringarna och massutrotningen av arter.
Tidsandan är en förblindande kokong, få av oss blir fria ifrån den. Men tidsandan är ingen ursäkt.
Oviljan att se och höra - den är svårförlåtlig.
Tiina Meri