Kurt Vonnegut, författare till bland annat "Slakthus 5", äter löksoppa med tidningens reporter på Manhattan.
Vonnegut sägs påminna om en tystlåten och trivsam familjehund, någon man vill klappa, inte minst när han "på sitt drastiska sätt envisas med att prata om döden, att han längtar efter den".
Mannen med de kloka ögonen är överlevande från andra världskrigets front i Europa. Som krigsfånge blev han vittne till de allierades ifrågasatta bombning av Dresden, då omkring 135 000 människor brändes till döds.
Inte konstigt att han vill tala om döden. Som han välkomnar, 84 år gammal.
"Jag har funderat på att stämma Pall Mall för falsk marknadsföring" rosslar han. Hade inte förväntat sig att leva så länge.
Hoppet är ute, får vi veta, Vonnegut har gett upp om allt. Om hemlandet USA, om miljöförstöringen och hela planeten. Han säger sig ha drabbats av Outrage Fatigue.
"Jag har protesterat men ingenting har förändrats. Världen håller på att gå under och det är ingenting vi kan göra åt det längre. Vi kunde ha gjort det men vi var förbannat lättköpta och lata."
Är han pessimist? Javisst.
"Vi håller på att förstöra planeten, alla som studerat naturvetenskap vet att vi är i stor fara nu."
Så hänvisar Vonnegut till en dikt i senaste essäsamlingen "En man utan land" (Norstedts, översättning Ninni Holmqvist):
(...)
När allt liv till slut
har dött på grund av oss,
så poetiskt det skulle vara
om Jorden kunde säga,
med en röst som svävade upp
kanske
från botten av Grand Canyon:
"Det är gjort."
Folk trivdes inte här.
När vännen och kollegan Joseph Heller, författare till "Moment 22", dog för en tid sedan tänkte Vonnegut bara på en sak:
"Hur glad han måste vara att slippa läsa dessa förbannade morgontidningar."
Visst förstår vi den Vonnegutska våndan. Men nu måste vi leta efter vägen ut. Vi andra måste leva och försöka - trots att det kommer att kännas ensamt.