Ha ha, även jag har gjort det.
Släpat mig till passet och inhalerat långsamt, till pseudoindisk musik.
Såg förmodligen ut som en ilsken flodhäst när vi skulle efterlikna leende apan eller någon annan smidigare typ.
I slutet av sessionen fick vi tacka oss själva. Sätta ihop två händer framför ansiktet, som om vi var heliga, och säga tack. Tack till mig.
Ständigt och över allt detta efterhängsna, plågsamma jag. Import-yogan är ingen frizon, den tycks vara ett i raden av västerländska egoprojekt.
I österländsk filosofi är det mig veterligen tvärtom. Höjden av lycka är väl att slippa sig själv?