De mera återhållsamma tycks nöja sig med kravet på förbud av proffsboxning i Sverige. Jag tillhör de många – verkligen många ! – som kände stark oro vid nyheten att Frida Wallberg drabbats av hjärnblödning, men kravet på förbud av proboxning har jag svårt att förstå. Rättare sagt: Jag förstår det inte alls.
Men riskerna då? Visst, de existerar, och jag lovar: Varenda svensk tjej eller kille som går över till proffslägret är medveten om riskerna. Ungefär som ishockeyspelaren. Eller elitryttaren. Eller störtloppsåkaren. Att boxning per definition innebär att utsätta sig för slag mot huvudet betyder att boxaren tränar för att undvika eller mildra effekten av motståndarens slag.
Svenska proffsboxare är extremt vältränade. De drivs av en passion. De vet att Frida Wallberg är inte den sista som skadas i ringen. Ändå fortsätter de, av egen fri vilja.
Jag gillar Svenska boxningsförbundets portalparagraf: ”Allas rätt att vara med, oavsett etniskt ursprung, religion, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiskaförutsättningar.” Jag gläds när jag läser hur Shadrach Odhiambo – f öre detta svensk mästare och OS–boxare – berättar hur boxningen lyft många ur den så kallade riskzonen.
Ishockey, innebandy, ridsport. Etniskt homogena sporter i jämförelse med boxning. Kanske inte en tillfällighet att boxning var – och är – en utpräglad arbetarsport som i dag befolkas av fighters med utlandsklingande namn. Bland vinnarna i årets SM: Sallah, Seruga, Muhammadi, Hassan, Hakhverdyan.
Amatörboxningen fortsätter att spela en viktig social roll. Tränarna och ledarna i de 160 lokala föreningarna uträttar ofta stordåd.
Boxning kan vara grym och brutal. Men mest av allt är den fascinerande och spännande. Som oftast då skickliga hantverkare är i farten.
Jag förstår att proffsboxning sitter trångt i Sverige. Måtte nu inte moralpaniken gå så långt att politikerna får för sig att ge sig på amatörboxningen.
”Satsa på lärarna”?
Politiker, oavsett parti, har rabblat käften ur led när de utlovat ”satsningar” på lärarna. Men vad blev av de storståtliga löftena som politikerna spritt omkring sig under de senaste 15 åren? Aftonbladet har sammanställt statistik som visar, svart på vitt, hur framgångsrik lärarkåren är i löneracet. Både grundskolläraren och gymnasieläraren noteras för en löneökning med motsvarande 36 procent från 2000 till 2012.
Saftigt lyft? Inte jämfört med kategorin ”högre ämbetsmän och politiker”: Plus 94 procent under motsvarande period.
Var det verkligen så det var tänkt?